En vecka kvar idag

…tills jag börjar jobba igen! Det känns faktiskt alldeles underbart, eftersom jag lämnar en fantastisk föräldraledighet bakom mig (förutom sista tiden med Corona-situationen).

Så otroligt tacksam för dessa 10 månader med Stella och på slutet även med Ellen på heltid. Mina älskade barn! 💖

Stella 10 månader!
Ellen 4 år och 10 månader!

Barn som är svårt sjuka

Alltså den senaste tiden har jag verkligen haft nära till tårar. Känslorna ligger bara 0.1 mm under huden känns det som. Blir så otroligt påverkad av jobbiga saker jag ser och läser, där människor dör eller blir skadade/traumatiserade för resten av livet. Empatin bara bubblar i mig och kommer fram helt okontrollerat. Allra värst är det när jag läser om svårt cancersjuka små barn. Föräldrar som beskriver hur det är att kastas mellan hopp och det djupaste mörker under långa och svåra behandlingar. Mammor, pappor, bonusföräldrar och syskon som förlorar sina barn/bonusbarn, sin bror eller syster i denna hemska sjukdom. Jag går sönder inuti. Det absolut värsta jag kan föreställa mig. Något man verkligen inte vill gå igenom själv.

Idag tog jag därför tag i något som jag länge tänkt att jag ska göra, men sedan inte gjort av någon – rent ut sagt – mycket underlig anledning? Finns inga värdiga ursäkter för varför det inte blivit av! Men nu så. Nu känns det bättre.

Från och med idag är jag nämligen månadsgivare i Barncancerfonden ❤️ Det är aldrig för sent att bidra med någonting bra!

#fuckcancer #utrotabarncancer #ingetbarnskadöicancer

Två barn räcker

Tiden går och snart börjar jag jobba igen. Det känns både superduperbra och lite vemodigt eftersom detta (med största sannolikhet) är sista gången jag är föräldraledig. Vi är så nöjda med två barn. Många frågar och är nyfikna om vi inte ska ha fler… Jag ska erkänna att det hade varit kul med en son också. Men ett barn är ett enormt stort ansvar. Det är viktigt att orka med och känna att man räcker till i föräldraskapet som är tufft nog med ”bara” ett barn. Och ingenting säger ju att det blir en pojke en tredje gång, det kan ju lika gärna bli en flicka igen och där vill vi INTE hamna, haha! Tre rebelliska tonårstjejer – nej tack.

Jag frågade faktiskt Ellen på skoj igår ifall hon vill ha fler småsyskon. ”Nej, det räcker med ett” svarade hon 😂 Även hon är så nöjd med vår familj på fyra. Två vuxna och två barn. Ett barn för varje förälder. Perfekt. För oss ❤️

Ändå drömmer jag om att få föda barn igen. Alltså på riktigt, jag drömmer om det både medvetet på dagtid och omedvetet under natten. Jag tror att jag fortfarande bearbetar min senaste förlossning. Undrar hur länge den bearbetningen kommer pågå? Det är inte jobbigt, men jag tänker mycket på hur det var. Försöker minnas hur det var när Stella föddes. Vill göra om det, med full kontroll över situationen. Få revansch. Vara med mentalt. För det var det absolut mäktigaste ögonblicket jag upplevt i mitt liv ⭐️

Stella 9 månader

Självvald karantän

Okej – Corona/Covid-19 händer. För mig är det så svårt att ta in. En pandemi? Under min livstid? Helt galet ju. Men ja, egentligen inte så osannolikt ändå med tanke på hur mycket folk reser utomlands nuförtiden. Den här smittan är här för att stanna nu, åtminstone till sommaren om jag som totalt okunnig i epidemiologi får gissa lite.

Hur påverkar det här mig och min familj då? Jo: eftersom jag ändå är hemma och föräldraledig har vi nu bestämt att Ellen blir hemma från förskolan på obestämd framtid – trots att kommunen ännu inte kommit med några riktlinjer kring detta. Jag vet att 15-timmarsbarn måste hålla sig hemma i andra kommuner. För oss känns det bäst att göra på detta sätt. Undvika att bli smittade, undvika smittspridning, plana ut kurvan och ge vården den hjälp som behövs i detta katastrofala läge. Det är det minsta vi kan göra!

Visst sörjer jag över att det inte blir någon mer babysång framöver, ingen mer öppen förskola, ingen körsång eller konsert i maj, inte träffa mina vänner i riskgrupper, och som sagt ingen förskola eller lekträffar/kalas med kompisar för Ellen. Vi håller oss isolerade här hemma, eller leker ute på vår gård. Men kan vi rädda liv genom att offra dessa saker just nu – och själva undvika att bli sjuka – så är det värt det! För detta måste gå över någon gång! Livet kommer återgå till det normala igen, men samhället kommer undertiden tyvärr ta stryk både ekonomiskt och känslomässigt (och i människoliv…). Vi har alla en svår tid framöver oss nu, var vi än befinner oss.

På sätt och vis är jag tacksam över att jag är hemma nu och inte behöver jobba. Men å andra sidan sörjer jag över att min sista del av föräldraledigheten blir väldigt asocial och isolerande. Men hallå! Vilket i-landsproblem. Ska verkligen inte klaga för hittills har jag haft en underbar ledighet med Stella, som är världens gladaste och enklaste bebis. (Har jag förresten nämnt att hon bajsar och kissar på toaletten och att jag inte minns när jag bytte en bajsblöja på henne senast? Svaret är i alla fall EC – Babypottning, som jag varmt rekommenderar!) Vi har hunnit med en hel del ändå, och jag har många föräldradagar kvar på henne som jag kan ta ut sedan längre fram.

Våra dagar ser väldigt likadana ut numera. Frivillig karantän. Mycket pyssel blir det (pärlplattor, rita vikgubbar, göra påskkort), och dansstopp. Ellen får titta på paddan när jag försöker få Stella att somna… Jag är inte mer än människa – hon tittar en del på den där dumsmarta saken. (Den är en genialisk ”barnvakt” för henne.) Bygga lego, lägga pussel, leka i lekparken, spela spel gör vi också i princip dagligen. Alltså fantasin tar liksom slut snart! Vad finns mer att göra utan att man tillslut tröttnar på det?! Självvald isolering med en snart 5-åring är faktiskt frivillig tortyr ibland känns det som…

Därför var det så UNDERBART när vi idag tog oss ut i skogen hela familjen med våra cyklar upp till en slogbod där vi grillade mackor och pinnbröd och bara njöt av att kunna vara ute i naturen och inte vara rädda för den där jäkla smittan. Vilken lång mening det blev, ungefär som den sades i ett enda långt andetag, men precis så kändes det! Ett tre timmar långt andetag närmare bestämt. För det var så länge vi var ute. Och det gjorde så gott i själen 🙏

Ellen höll med om att dagen var episk för hon sa att hon ville åka dit (till slogboden) varje dag. Bra betyg!! 🌲

Min älskade familj ❤️
Godaste mackan som finns: klämmackan!

Denna oro i föräldraskapet

Oron som föds i det ögonblick en förälder föds. Om hur den sköljer över en likt en våg av maktlöshet.

När Stella låg i magen gick jag och Niclas på en teaterföreställning på Falu Lasarett som heter ”Den mentala förlossningsväskan – En teaterföreställning om föreställningen hur det kan vara att föda ett barn” (den körs fortfarande). En riktigt bra, informativ och rolig teater spelad av tre barnmorskor! Jag träffade lustigt nog en av dem när vi åkte in till förlossningen den morgonen när Stella inte ville komma ut (hon föddes ju istället helt oplanerat hemma senare på kvällen – läs min förlossningsberättelse här). Det var den barnmorskan som gjorde hinnsvepningen på mig, och jag minns hur besviken jag blev när värkarna stannade av och vi var tvungna att åka hem eftersom jag gärna hade blivit förlöst av henne. Hon var så otroligt gullig men ändå klar och tydlig i sina instruktioner. Lite bestämd liksom, och det gillar jag i sådana här lägen.

Jag kommer så väl ihåg en sak hon sa under teaterföreställningen som jag burit med mig sedan dess: ”På förlossningen föds inte bara barn, det föds föräldrar också!” (Om det är första barnet vill säga.) Och det är verkligen så. Tänkte direkt tillbaka på när Ellen föddes. Helt plötsligt var vi föräldrar i samma sekund som hon tog sitt första andetag. Väldigt omtumlande, för jag var inte riktigt beredd på alla känslor som sedan skulle växa fram i mitt föräldraskap.

Först var det den här enorma och definitiva, stora kärleken direkt efter födseln. So far so good. Helt underbart och uppslukade ❤️ Men med tiden föddes också en stark oro svår att beskriva. Nästan som en konstant kalldusch över saker som skulle kunna hända mitt barn (idag: mina två barn). Katastroftänk? Har jag nog alltid haft men nu är det snudd på absurt. Jag är ibland så rädd att någonting ska hända mina barn att det nästan äter upp mig. Och det är ju inte vidare bra… Speciellt när nattsömnen blir störd.

Just nu är vi till exempel förkylda och har varit i drygt en vecka. Båda barnen fick dessutom feber som höll i sig flera dagar. Tack och lov ingen jättehög feber, men Stella låg på 39.1 som mest. Nu har sjukdomen gått in i den fasen att obskyra mängder snor produceras i en väldigt liten bebisnäsa, vilket är kämpigt för det berörda flickebarnet på natten. För att inte tala om slemmet i halsen. Alltså detta faktum gör att undertecknad inte får den minsta blund nattetid eftersom jag ligger vaken och oroar mig över om hon kan andas eller om hon kanske kvävs av sitt eget slem? Det är hemskt!

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Som mamma har jag förstått att en del av min hjärna, amygdalan, blir speciellt aktiverad för situationer likt denna (såg en dokumentärserie om det på Netflix; ”Det första året”), och jag vaknar av minsta lilla ljud. Jag märker att det inte är likadant för Niclas som kan sova sig igenom det mesta och vaknar först om Stella skriker.

Låt säga att jag längtar efter:

  • Våren och sommaren (mindre risk för sjukdom).
  • Att Stella blir lite större och kan hantera sitt snor och slem på egen hand 😂

Skojar bara jag längtar inte jättemycket tills Stella blir större. Hon får gärna vara såhär pytteliten och gullig ett tag till ❤️

Hur söta?!

7 månader med lillasyster

Nu har Stella funnits hos oss i 7 månader (och två dagar). Alltså en gladare och lättsammare bebis är nog svår att hitta! Med bra och stående rutiner varje dag är det så enkelt att hålla henne nöjd. Hennes storasyster var INTE enkel trots rutiner. Mina barn är väldigt lika varandra utseendemässigt och följer nästan exakt samma vikt- och längdkurva enligt BVC, men humöret är verkligen som natt och dag. Med Ellen fick vi kämpa oerhört mycket men Stella liksom bara hänger med på allt och finner sig i det. Undrar varför det är så stor skillnad? Jag är i alla fall väldigt tacksam över detta för annars hade jag nog inte orkat med ärligt talat…

Kolla liksom hur glad hon är! Lillhjärtat 💕

Stella 7 månader!