Stella 2 månader

Annonser

”Ja hej, min fru håller på och föda!”

Igår kom dagen vi väntat och hoppats på i ganska precis en månad sedan vi postade brevet om vår speciella önskan till SOS Alarm. Dagen då vi skulle få lyssna på en del av ljudinspelningen från det samtal vi ringde kvällen då Stella föddes oplanerat hemma i vårt sovrum ❤️

Klockan 15.00 infann vi oss på centralen här i Falun. Vi blev varmt emottagna och visade till ett stort rum (typ konferensrum) med ett långt bord där en högtalare var placerad i mitten. Det var jag, Niclas, Stella och en representant från SOS Alarm samt en från Landstinget Dalarna. Vi är oerhört tacksamma att dessa människor tog sig tid för våran skull.

Den ljudinspelningen vi skulle få lyssna på var tyvärr inte lång (1 minut och 27 sekunder). Hela samtalet, alltså större delen av själva förlossningen och när Stella föds, fanns inte med eftersom SOS Alarms inspelning bröts när vi blev ihopkopplade med förlossningen. Och förlossningen spelar inte in sina samtal… Väldigt synd tycker vi – MEN det var ändå fantastiskt att få höra början på samtalet, hur Niclas lät och hur jag kämpade på med en krystvärk i bakgrunden. Wow. Nu fick vi verkligen bekräftat vilket jäkla superteam vi är tillsammans!!!

Jag minns verkligen inte att vi hade sådan sinnesnärvaro, att vi svarade så bra på instruktioner och hur lugna och samlade vi ändå var (eller lät). Fullkomligt fantastiskt. Tårarna sprutade när vi fick lyssna och vi kände nog båda att detta var den sista lilla pusselbiten vi behövde för att minnesbilden skulle falla på plats.

Alltså! Detta – att föda hemma – är det mest fantastiska jag någonsin upplevt! Skulle vilja göra det igen men samtidigt inte 😬

Vi fick med oss en avskrift på samtalet och det är verkligen guld värt för oss. Det ska Stella få när hon blir större. Tänk när mina döttrar är vuxna och jag får berätta för dem om hur det gick till när de kom till världen ❤️ Är det inte lite knäppt att jag redan längtar efter det?

Här är tidpunkterna för när samtalet inkom, medlyssningen, när ambulansen larmades och sedan var på plats samt vad klockan var när jag och Stella slutligen åkte med ambulansen upp till förlossningen. Älskar denna lapp som är lite darrhänt skriven av min emotionella make vid avlyssningen 🥰 Det är häftigt att få se tidpunkterna för då inser man verkligen hur fort allt gick! Stella föddes ynka sex minuter efter att Niclas ringde 112, och ambulansen var på plats bara fem minuter efter att de fått larmet. Och ändå hann de inte vara med vid själva förlossningen 😂

Kan inte förstå att förlossningen ägde rum för hela två månader sedan idag. Stella föddes den 20 juli, och idag är det den 20 september. Veckorna och månaderna bara flyger iväg…

Hon är en riktig gladis emellanåt:

Är barn meningen med livet?

Lite tankar kommer lastat mitt i natten.

Jag funderar ganska mycket över stort och smått, mestadels över livet. Just nu tänker jag mycket på barn eftersom jag lever mitt i ett småbarnskaos så det faller sig väl rätt naturligt. Genom åren har jag noterat att väldigt många säger att ”barn är meningen med livet” och att ”livet börjar när man får barn.”

Jag blir faktiskt provocerad av dessa påståenden, för jag håller inte med! Det är som om folk bara säger det för att det blivit en vana, kutym när ett barn kommit till världen. Vad menar de egentligen när de säger så?

Mitt liv hade faktiskt mening innan Ellen och Stella kom. Jag var lycklig då också, precis som jag är nu. Missförstå mig inte – jag älskar mina barn över allt annat och de är bland det bästa som hänt mig. De ger mitt liv en extra dimension och jag ångrar dem definitivt inte! Men jag är fortfarande Anna även om jag blivit mamma. Jag får inte glömma bort mig själv.

En dag blir mina döttrar vuxna och flyttar hemifrån och då måste jag ha en grund i vem JAG är. Det tror jag är jätteviktigt. Är det vanligt att föräldrar kanske hamnar i någon slags identitetskris när barnen är utflugna? Om det är så vill i alla fall inte jag hamna där.

Niclas är otroligt viktig för mig. Det är trots allt honom jag ska leva med resten av livet. Min man, min bästa vän, min partner, min livskamrat, min trygghet. Tanken är ju att vi ska hålla ihop tills vi dör! En svindlande tanke, för ett liv är långt.

Egentligen började mitt liv version 2.0 när jag träffade Niclas. Men när jag tänker tillbaka så var version 1.0 av mitt liv bra det också. Livet innan man och barn.

Den versionen var nämligen ett oskrivet blad med allt spännande framför sig. Tänk vad livet har att erbjuda ändå, och vad olika vägar det finns att ta. Oändliga möjligheter till självuppfyllelse. Jag kanske inte hade träffat Niclas, kanske inte någon alls, men förhoppningsvis hittat en annan passion i livet som jag älskat.

Wow. Tänk att älska ett intresse så mycket att man bara längtar till nästa dag när man får göra det igen! Skulle inte det kunna vara meningen med livet? Att få uppleva äkta kärlek till något eller någon?

Alltså inte nödvändigtvis att bli förälder som de allra flesta verkar tycka…

Tiden går så fort

Fullständigt obegripligt att det redan är 6 veckor sedan denna underbara lilla dam kom till världen.

Jag bearbetar fortfarande den mentala delen av förlossningen och börjar landa mer och mer i vad otroligt häftigt det var att få föda barn igen – och denna gången utan smärtlindring, hemma helt oplanerat samt utan några som helst fysiska men efteråt (vilket iofs gjort det svårt för mig att förstå vad jag varit med om).

Skulle jag inte vara fruktansvärt stolt och tacksam över min kropp vore jag ju inte riktigt klok. Så;

TACK för allt, Kroppen. You are amazing ❤️ På ditt CV finns bland annat att läsa:

  • 2 lättsamma och fullgångna graviditeter
  • 2 snabba, komplikationsfria förlossningar
  • 2 otroligt fina, friska och fantastiska barn
  • 2 omgångar med fungerande amning utan smärtor
  • Massor av genomförda lopp, samt En Svensk Klassiker

Med dessa meriter kan jag faktiskt leva med att jag är närsynt! 😂🤓

20 juli 2019 klockan 04.00

Alltså det känns så sjukt att titta på det här klippet nu. Här var vi på väg in till förlossningen, förväntansfulla och glada. Några timmar senare åkte vi hem igen, besvikna och trötta…

…för att senare på kvällen bli totalt grundlurade av vår yngsta dotter som plötsligt bestämde sig för att komma till världen med sådan hastighet att vi inte hann åka in till förlossningen igen.

Stella: när du är tillräckligt stor ska du minsann få höra om det här!

Försenad ”Baby Blues”?

Den senaste veckan har varit ganska tuff emotionellt. Sedan jag bloggade om förlossningen har jag läst min egen historia säkert 15 gånger. Jag kan liksom inte ta in att det är mig/oss det faktiskt handlar om.

Nu när vi landat och kommit in i det nya livet som tvåbarnsföräldrar lite mer, verkar alla känslor svämma över hos mig. Tårarna är nära hela tiden. Kan det vara en försenad så kallad ”Baby Blues”? Vi har inte haft så mycket besök denna vecka eftersom många börjat jobba igen efter semestern, utan bara varit vi här hemma. Kommit in i vardagslunken liksom. Då blev allt plötsligt så verkligt för mig: det är VI nu. Vi fyra. Jag kan titta på mina otroligt fina barn och helt utan förvarning brista ut i gråt.

För jag älskar dem så himla, himla mycket.

Negativa tankar kring vad som hade kunnat gå fel vid förlossningen med Stella har nu börjat dyka upp. Jag försöker skjuta dem åt sidan och fokusera på att det ju faktiskt gick bra, men jag undrar om dessa funderingar kan vara en del av bearbetningen? Jag inser att även om det var en fantastisk och lycklig upplevelse så var den ju ändå rätt omtumlande. Allt gick så väldigt snabbt att jag inte hann med mentalt.

Niclas har försökt intala mig att vi inte hade kunnat göra någonting annorlunda. Förlossningar kan dessutom ”gå snett” även på sjukhus. Men ändå lägger jag skuld på mig själv över att jag borde ha förstått att Stella var på väg. (Varför kände jag inte igen känslan av att krystvärkarna var nära? Är det pga min konisering? Skulle jag ha ringt till förlossningen när jag började ana att vattnet kanske hade gått?) Hade någonting hänt henne vet jag inte vad jag hade gjort. På riktigt så hade jag nog klandrat mig själv för resten av livet om den här oplanerade hemförlossningen hade påverkat henne på något sätt. I värsta fall hade vi kanske förlorat henne…

*Torkar tårar*

Usch, så ska jag verkligen inte tänka! 😢

Jag och Niclas har skrivit ihop ett brev till SOS Alarm nu om att vi gärna vill lyssna på ljudfilen från samtalet med ambulansen och förlossningen, vilket förmodligen också gjort att mina känslor kring detta är ”all over the place” just nu. Men i det stora hela är det tårar av tacksamhet, kärlek och glädje som rinner ner längs kinderna. Nu när jag lärt känna Stella mer (alltså hon är så underbar och fantastisk på alla sätt och vis!) inser jag också vad jag hade kunnat förlora. Det är nog mitt enda svar på varför den här känslomässiga reaktionen kommer så pass långt efter förlossningen (27 dagar).

Den här upplevelsen är ju rätt unik i sitt slag så jag skulle egentligen behöva prata och ventilera känslor och tankar med någon som gått igenom samma sak. Jag har i alla fall varit i kontakt med vården nu och fått en remiss skickad till en psykolog som förhoppningsvis kan hjälpa mig att hantera dessa ”posttraumatiska känslor” eller vad jag ska kalla dem.

Jag vet att det kommer bli bra, för jag mår egentligen bra och är världens lyckligaste. Men det är bättre att ta itu med dessa känslor nu än att gå och bära på onödiga ”tänk om”-tankar för länge som kanske kommer att få mig att må riktigt dåligt på sikt.

Det viktigaste i mitt liv är min familj (mig själv inkluderad) så det ska jag lägga all fokus på nu ❤️

Varför vi ville berätta

Stort tack för all fin respons på mitt inlägg igår (på Facebook och Instagram). Jag blir alldeles tårögd av att läsa hur min och Niclas förlossningsberättelse kunde beröra så många ❤️

Anledningen varför vi valt att dela denna väldigt privata upplevelse är för att lyfta det faktum att en förlossning inte alltid blir som planerat, men att det kan gå bra ändå (vilket det oftast gör när det går snabbt). Innan förlossningen var jag öppen för att det eventuellt kunde bli kejsarsnitt, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle förlösas av min egen man hemma i sovrummet.

Det måste pratas mer om oplanerade hemförlossningar. Jag förstår att MVC inte informerar om det eftersom många kanske skulle bli uppskrämda av det (?). Men för egen del hade det inneburit en liten trygghet att åtminstone vara mentalt förberedd på att det kan inträffa – och vad man i så fall ska göra. Det är inte alla som kan agera så professionellt som min man i en stressad situation. Evigt tacksam för det ❤️

Nu gick allt bra för oss och denna upplevelse hör till den allra bästa i vårat liv. Men vi bearbetar den fortfarande parallellt med att vi försöker lära känna vår lilla Stella.

Slutet gott, allting gott. En stor kram till alla som läste och kommenterade!