6 år av särskild tacksamhet

Den 25 september är ett datum då jag varje år känner enorm tacksamhet till livet. Den dagen var igår.

Lite bakgrund: hösten 2008 fick min mamma diagnosen Huntington. Sjukdomen kallas även för danssjuka på grund av kraftiga, svängande bågrörelser som ofta är det mest karaktäristiska symptomet. Det är en genetiskt ärftlig neurologisk sjukdom som man löper 50% risk att få om ena föräldern bär på anlaget. Antingen får man den skadade genen efter sin sjuka förälder eller en normal gen från den friska. Det finns i dagsläget inget botemedel och sjukdomen leder så småningom till döden (cirka 15 år från första symptom, men det varierar såklart).

När jag fick veta detta rasade hela min tillvaro. Ska jag dö nu? Hur länge till kommer mamma leva? Mycket negativa tankar tog plats i min hjärna. Trots djup depression under första delen av 2009 bestämde jag mig för att jag ville veta om jag också skulle bli sjuk i framtiden. Jag såg min mamma bli allt sämre och förstod vad som i så fall väntade mig. För att kunna fortsätta leva behövde jag ha svar, så jag bestämde mig för att jag ville göra det där blodprovet som skulle avslöja min framtid. Efter en 9 månaders lång utredning satt jag mittemot min läkare den 25 september 2009 och inväntade min dödsdom. Men den kom aldrig. Testresultatet var nämligen negativt. Jag är frisk!!!

Igår skrev jag ett inlägg på min Facebooksida om hur tacksam jag är över mitt liv och varför. Jag påminner mig själv varje år just den 25 september för att inte glömma vad jag gick igenom för 6 år sedan. På kvällen fick jag ett privat meddelande från min bästis där hon skrev att hon också är tacksam. För mig, Niclas och Ellen. Min fina vän. Jag började storgråta när jag insåg en sak, nämligen att Ellen förmodligen inte hade funnits om resultatet på blodprovet visat det motsatta. Det är tveksamt om jag hade velat bli mamma i ett sådant läge. Även om jag hade kunnat få ett friskt barn med hjälp av fosterdiagnostik så hade jag inte velat dö i förtid från mitt barn. Hur förbereder man barnet på ett sådant samtal liksom, att man ska dö? Min mamma kunde ju inte det eftersom hon inte visste att hon löpte den risken. Det fanns inte tillräckligt med kunskap om Huntington då. Jag kommer berätta och förklara för Ellen precis vad hennes mormor råkade ut för. Det är viktigt att inte mörklägga sjukdomen eller skämmas för att den fanns i vår släkt. Men nu kan den inte föras vidare längre, tack och lov!

När jag funderar vidare har jag också svårt att se om ens Niclas hade funnits i mitt liv på det sätt han gör idag. Nu är det inte så att jag tror dåligt om honom – det är snarare jag som inte hade kunnat sätta honom i den situationen att behöva ta farväl av mig så småningom. Det hade känts så oerhört jobbigt. Nej fy.

Som sagt: jag är SÅ tacksam för allt jag har och tänker på det åtminstone en gång varje dag.

  
Myser med min dotter i soffan efter att ha varit på vår första barnloppis!

4 kg och klädfynd

Ellen är nu 7 veckor och 5 dagar gammal. När hon blir två månader den 24 september tänker jag gå över till att ange hennes ålder i månader och inte veckor. Det blir automatiskt att man fortsätter prata i veckor efter graviditeten. Men nu börjar det bli lite klurigt att hålla reda på, haha. Det är ju så mycket annat som händer. När jag var gravid kunde jag fokusera enbart på det.

Igår var vi till BVC för att väga och mäta henne. Det var två veckor sen sist och jag har minsann märkt stor skillnad på hur tung hon känns och att hennes kläder i storlek 44 börjar bli lite korta. Jag och Niclas brukar alltid gissa hennes vikt innan men båda hade fel (jag gissade på 3835 gram och Niclas på 3950). Hon väger 4035 gram nu och är 54,5 cm lång!

Är så himla glad att amningen fungerar så bra. Hon börjar bli go och rund om kinderna nu. Äntligen är det dags att plocka fram alla kläder i storlek 50/56 som vi har mängder av. Fyndade faktiskt jättefina kläder till henne via en annons på Facebook igår, 18 plagg för 50 kr. Det är liksom inte ens 3 kr per plagg (!). Kunde inte låta bli, det är ju liksom nästan gratis. Och kläderna var jättefina, hela och rena. Begagnade barnkläder är det allra bästa. Är riktigt nöjd!

 50 kr för allt detta! 

Nu händer det grejer

Vår lilla prinsessa väger nu 3500 gram! Och är 52,5 cm lång. Det är ungefär så stor som jag var när jag föddes (3510 gram, 50 cm lång). Ellen är nu 5 veckor och 5 dagar gammal och ändå säger folk som träffar henne att hon är så liten. Hon ser ut som en nyfödd trots att hon funnits här i över en månad. Men det gör absolut ingenting för hon är det allra finaste vi har ❤️

  
Igår gick vi till Öppna Förskolan för första gången, hur mysigt som helst. Det var bokprat och sång för de allra minsta barnen från 0-6 månader och Ellen var överlägset yngst. När vi skulle presentera oss nämnde alla föräldrar hur många månader deras bebisar var (typ från 4 och uppåt) medan jag fortfarande pratar veckor, haha… Måste vara från graviditeten. Kommer kännas underligt den dagen man berättar hur många månader hon är. Ojoj, snart är vi där!

Annars då? Jo vi mår bra, både mor och dotter. Ja pappan också! Vi sover bra om nätterna men vaknar och ammar ungefär var 3-4:e timme. Ellen har dock problem med magen (gaser/kolik) ibland men absolut inte i stor utsträckning tack och lov. Det brukar vara lite jobbigt direkt efter amning och då behöver hon mycket närhet och massage för att kunna slappna av. Det tog ett tag för oss vilsna och nyblivna föräldrar att förstå detta men nu vet vi hur vi ska hjälpa henne att både prutta och rapa. Igår införskaffade vi Minifom-droppar på Apoteket som sägs hjälpa mot spädbarnskolik. Det får hon 10 droppar av innan varje måltid. Hoppas att det blir bättre!

  
Vi tar en hel del promenader nu när jag känner mig helt återställd efter förlossningen. Det är skönt att komma ut och helt underbart att hösten är här. Behaglig temperatur och frisk luft! Älskar att gå med vagnen och att vara hemma med min dotter. Landar mer och mer i rollen som mamma och känner mig så himla stolt. Det är nästan en fånig stolthet men Ellen är verkligen vår värdefullaste skatt och det är så underbart att hon är här!

  
Just det! Hon log sitt allra första leende dagen då hon blev en månad gammal den 24 augusti. Helt underbart! De kommer lite då och då men inte alltför ofta än. Jag längtar till hennes första skratt. Så skönt att äntligen få lite respons. Det är värt all förlorad sömn 😉