Min förlossningsberättelse

Ellen föddes fredagen den 24 juli på morgonen. Här är min kortfattade berättelse (ja det finns en längre version haha) om hur det gick till!

  
Redan på tisdagen började delar av slemproppen lossna. På onsdagen var det ingen tvekan – slemproppen hade gått. I övrigt visade sig inga andra tecken på att förlossningen var på gång, men jag förberedde mig och tog de allra sista bilderna på mig själv som gravid. De två här ovan är tagna den 22 juli. Under torsdagen hade jag besök av en kompis och jag hade förvarnat henne om att jag under natten börjat känna av lite ”förvärkar” (lindriga som mensvärk) som jag fick lov att andas mig igenom. Dessa kom med oregelbundna intervaller, allt från 30 minuter till 3-4 timmar. Så jag tänkte att det var någon vecka kvar åtminstone. Vi satt ute på altanen och fikade muffins som hon hade med sig. När hon tänkte dra sig hemåt reste jag mig upp för att krama henne hejdå och pang så kände jag att det rann till där nere. Säger skämtsamt att ”Oj! Nu gick nog vattnet!” och hon frågade om hon skulle ropa på Niclas som pysslade i trädgården. Nej sa jag, det var nog inget. Men jag har fått höra nu i efterhand att mitt ansiktsuttryck sa något annat, hehe. Lite senare skickade jag ett sms till henne om att det nog var ett falskt alarm. Det hade bara kommit lite blött i trosorna.

På kvällen ökade ”förvärkarna” i intensitet. (Jag skriver förvärkar inom citationstecken eftersom jag trodde att det var just det.) Jag andades igenom dem och tänkte att det var bra profylaxträning inför förlossningen. Fortfarande tyckte jag inte att det gjorde särskilt ont – men då ska jag också tillägga att jag haft extrem mensvärk många gånger och är van vid den typen av smärta. I tonåren svimmade jag vid några tillfällen för att jag hade så ont, så jag trodde absolut inte att det var dags att föda barn än. I mitt huvud skulle riktiga förlossningsvärkar göra mycket ondare.

Vi gick och lade oss vid 22-tiden på torsdagskvällen. Jag hade laddat ner en app på telefonen som skulle hjälpa mig att klocka värkarna. De kom lite tätare nu och jag registrerade dem på skoj för att jag skulle veta hur appen fungerade när det väl var dags på riktigt. Vid klockan 2 på natten hade jag rejäl molvärk och var tvungen att ställa mig upp och luta mig mot byrån medan jag trampade med fötterna. När värken gick över kunde jag lägga mig ner en liten stund igen. I ungefär en timme höll jag på såhär, det var helt omöjligt att sova. Klockan närmade sig 3 och jag kände mig kissnödig så jag gick på toaletten. Då såg jag en blodfläck i trosorna. Jag väckte Niclas på en gång och bad honom hämta två Panodil till mig. Berättade också om blödningen och vi kom fram till att jag skulle ringa och rådfråga förlossningen. Fick prata med en trevlig och lugn barnmorska som ställde olika frågor. Minns att jag var tydlig med att jag hade en vecka kvar till beräknad förlossning. Nämnde också att jag var trött eftersom jag inte hade sovit på hela natten och ville komma in för undersökning, få ”sovmedicin” (astmamedicinen Bricanyl som också är livmoderavslappnande) och åka hem igen. Tog även en värk under samtalet, men det var fortfarande inga regelbundna värkar jag hade. Hon tyckte tillslut att vi skulle komma in på grund av blödningen.

Kommer ihåg att jag var så irriterad på Niclas som frågade mig om jag hade tagit upp något bröd ur frysen. Han älskar bröd. ”Nej, jag har haft lite annat för mig inatt!” skrek jag surt. Stackarn ville bara äta en snabb frukost innan vi skulle åka. Det är en viktig start på dagen för honom, och han kände på sig att den här dagen skulle komma att bli en mycket speciell dag. Jag förstod inte det däremot. Han lyckades slänga i sig något ätbart medan jag själv kämpade i mig ett glas ProViva mellan tre värkar. Nu kom de tätare. Klockan var nu 4 på morgonen och äntligen åkte vi iväg.

Utanför förlossningen stod vi en stund på parkeringen medan jag tog en värk, sedan gick vi in. I journalen står det att vi blev inskrivna klockan 4.15. Skönt att ha så nära hemifrån! Vi blev snabbt visade till ett rum och jag fick order om att lägga mig på sängen så att de skulle kunna mäta mina värkar och koppla på CTG. Fy vad jobbigt det var att ligga stilla, jag ville upp och röra på mig! Tyckte att det var lättare att hantera smärtan då. Jag ville bara få medicin så vi kunde åka hem och sova igen. Efter en stund kommer barnmorskan in och undersöker mig. Hon tittar upp och säger ”Anna, det blir ingen sovmedicin för dig.” Jag hinner tänka att ”Fan, jag vill inte åka hem och ha såhär ont!” innan hon fortsätter ”Du är öppen 5 centimeter. Jag känner inga hinnor, vattnet har gått. Det blir barn idag!”

Att växla om från total trötthet till enorm pepp går inte riktigt att beskriva, men oj vad överraskad och glad jag blev. Va? Hade vattnet verkligen gått?!? Jag hade inte märkt någonting. Det måste ha sipprat ut lite i taget under flera dagar. Kotten var faktiskt på väg nu! Vi skulle få träffa honom eller henne snart! Så himla spännande. Hög på adrenalin fick jag genast nya krafter. Nya kläder också, den fina vita rocken och de snygga strumporna från Landstinget. Äntligen blev jag erbjuden någon form av smärtlindring. Hade ganska ont nu, värkarbetet tog verkligen fart och det blev tätt mellan varje värk. Orkade och hann knappt prata med Niclas där emellan. Fick prova lustgas och älskade den, vilken underbar grej! Kunde slappna av och fokusera på andningen. Blev lite härligt dåsig på köpet men ändå fullt medveten om allt runtomkring. Mådde inte alls illa. Barnmorskan frågade om jag ville ha ryggmärgsbedövning också och dumt nog tackade jag ja – jag som egentligen inte ville. Vet inte varför jag sa ja. Kanske trodde att det behövdes? Jag hade trots allt inte sovit någonting under natten. Barnmorskan började krångla med infarten i min hand, det gick inte, hon provade nästa hand, lika illa där. Det var problem att hitta ett bra blodkärl. Till slut satte hon en infart i armen istället. Niclas hade stenkoll på apparaten som visade mina värkar. Det var så skönt, för han kunde nästan se att en värk var på väg innan jag själv kände av den så jag hann andas in lustgas i god tid. Det är ju en viss fördröjning på gasen. Någon gång missade han dock en stigning och då blev jag inte glad, haha.

Tiden är svår att uppskatta, men kanske en halvtimme efter erbjudandet om ryggmärgsbedövning kom narkosläkaren som skulle lägga den. Barnmorskan undersökte mig hastigt för att kolla hur öppen jag var. 7 centimeter. Då klev narkosläkaren åt sidan, slet av sig förklädet, knycklade ihop det och kastade prick i papperskorgen. Sedan försvann hon hastigt ut genom dörren efter ett glatt ”Lycka till!”

Jag hade öppnat mig så fort att bedövningen inte skulle hinna läggas och ge någon effekt. Infarterna som krånglade var alltså totalt onödiga. Då var det bara att förlita sig på kroppen, personalen, Niclas och lustgasen. Gilla läget liksom. Rätt vad det var kom ny personal in i rummet när det blev skiftbyte vid klockan 7. Jag minns att jag verkligen gillade den nya barnmorskan, vi klickade jättebra på en gång. Strax efter 7 kände jag ett enormt tryck neråt och jag började ”hosta” i lustgasmasken. Det gjorde inte jätteont vad jag minns men vilken otrolig kraft jag plötsligt kände inifrån kroppen! En häftig och tuff upplevelse. Krystvärkarna hade satt igång. Jag fick tydliga instruktioner om vad jag skulle göra. Andas, trycka på allt vad jag hade och hålla emot när jag blev tillsagd. Lustgasen kopplades bort – nu var det bara min kropp som arbetade tillsammans med mig och personalen. Niclas fick till en början hålla min hand men efter en stund var jag tvungen att hålla i mina lår med båda händerna för att få tillräckligt med kraft (låg alltså på rygg i den klassiska gynpositionen).

Jag vet inte hur många krystvärkar jag tog mig igenom innan de märkte att Kottens hjärtljud kraftigt gick ner. En läkare tillkallades som satte en liten sugklocka (som kallades för kiwi) på honom/hennes huvud för att skynda på förloppet. Klockan lossnade dock efter bara en dragning vilket visade sig bero på att Kotten hade så mycket hår, men huvudet kom ändå tillräckligt långt ner i förlossningskanalen och jag lyckades snabbt nog att krysta den sista biten själv. Jag kände plötsligt hur trycket försvann och vips så var Kotten ute på bara någon sekund!

Det gick så fort allting. 3 timmar och 14 minuter var vi på förlossningen innan Kotten, som visade sig vara en underbar liten flicka, tittade ut klockan 07.29. Att höra hennes första skrik, att få upp henne på bröstet, att hålla i hennes lilla hand och känna hennes hud mot min är en upplevelse som inte går att beskriva eller förklara hur mycket jag än skulle försöka. Det var nästan overkligt. På en gång ändrades min världsbild och de tankar kring vad som är viktigt i livet. När hon låg i magen slog mitt hjärta för att hålla henne vid liv. Nu slår hennes hjärta för att hålla mig vid liv. Jag har fått den viktigaste av uppgifter – att ta hand om min egen dotter. Allt förändrades i den stund hon kom till världen. Det var verkligen den bästa dagen i mitt liv. Och i Niclas liv, såklart. Vårt lilla liv. Nu var vi föräldrar!

  
  
   

Timmarna efter förlossningen var magiska och när jag tänker tillbaka är det absolut dem jag vill uppleva om och om igen. Fikabrickan, myset, lyckan, glädjetårarna, samtalen till familjen, alla sms och stoltheten vi kände när vi gick med VÅRAN dotter i plastbyttan på hjul längs korridorerna på Falu Lasarett.

Jag hade en lätt graviditet utan besvär följt av en snabb drömförlossning och för det är jag evigt tacksam. Att ha fått uppleva detta ser jag som en gåva och inte en självklarhet.

Ellen, du är det värdefullaste jag har och jag älskar dig oändligt! Tack för att jag fick äran att bära på just dig i 9 månader och för att jag får vara din mamma. Det är en hedersam uppgift som jag tar på största allvar. Jag ser framemot att få se dig växa upp och lära känna dig ännu mer.

Ellen Marie Rådström
24 juli 2015
Klockan 07.29, 2825 gram, 47 centimeter

P.S. Jag begrep mig aldrig på den där värkappen! D.S.

Ellen 6-6,5 månad

Vad har hänt i Ellens (och vårt) liv på sistone? Jag kan nämna några roliga saker i detta inlägg till skillnad från det förra där jag bara skrev om tredagarsfebern. Är ju förtjust i att skriva listor och punkta upp saker så jag ska väl inte göra annorlunda nu!

– Hennes tänder syns mer. De har kommit upp rejält nu. Två små söta gryn, som syns när hon skrattar och ler. Eller skriker (såklart). Hon har fått en tandborste som vi låter henne leka med. Ibland borstar vi tänderna men utan tandkräm än så länge. Snart kan vi nog börja med det.

– Hon vänder sig! Äntligen! Fast bara från rygg till mage. Så ptja, hon är ju fortfarande förbannad när hon blir less på att ligga på mage. Vore ju toppen om hon kunde vända tillbaka också så hon kunde styra och bestämma lite själv över sin kropp. Men det kommer väl! Den 27 januari sent på kvällen vände hon sig första gången på lekmattan och dagen efter var det som om hon aldrig hade gjort annat. Vände sig säkert 30 gånger. Hon behövde bara göra det EN gång så lossnade det. Tror hon väntade på ett bra tillfälle. Tycker att hon gjort saker i en annorlunda ordning. Lära sig sitta före att vända sig, och vända sig från rygg till mage innan mage till rygg som jag tror är vanligare (?). Aja. Barn är olika!

– Hon tycker om mat nu! Eller visar i alla fall mer intresse. Gapar när man håller upp skeden framför munnen. Det är så gulligt ❤️ Laxgryta är hittills favoriten men välling är också en höjdare.

– Vi har åkt skridskor tillsammans hela familjen vid två tillfällen nu. Barnvagnen fungerar alldeles utmärkt att köra på isen. Vi har så nära till sjön från huset där vi bor, vilket är otroligt lyxigt och underbart. Älskar verkligen det område vi bor i med närhet till både svärföräldrarna, stan, mataffär, busshållplatser, förskolor/skolor, vårdcentral, skidspår, badplats, minigolfbana, pulkabacke och sjön som jag nämnde. Niclas har dessutom nära till jobbet. Kunde inte ha bosatt oss på ett bättre ställe!

  
– När Ellen fyllde 6 månader hade vi ett litet minikalas för henne med den närmaste familjen. Hon sov sig igenom hela tillställningen efter en jobbig natt, men det är alltid trevligt att hitta anledningar till att få fika!

  
– Eftersom hon sitter upp mycket nu och dessutom vänder sig på lekmattan börjar hennes hår växa ut bak på huvudet då hon inte nöter lika mycket där längre. Snart är den avskavda bebisfrillan ett minne blott. Kommer faktiskt sakna den, för det var väldigt mysigt att pussa på den kala fläcken 😍

– Vi provade att sätta henne i hoppgunga för några veckor sedan men det var inte särskilt populärt. Hon var alldeles för kort för selen hon skulle sitta i! Armarna stod rakt upp och hon såg knappt någonting. Men nu har hon nog blivit någon centimeter längre och därför var det mycket roligare när hon fick testa i tisdags. Hon var så himla gullig, med sina knubbiga lår, hoppandes fram och tillbaka. Goding!

– För några veckor sedan tog jag ett ganska stort beslut gällande hennes blöjor: att testa tyg. Mycket bättre för miljön (för jisses vad mycket blöjsopor det blir!), plånboken (ett paket kostar liksom ~120 kr) och hennes rumpa. Hon får röda utslag av engångsblöjorna, som ju är gjorda i plast. Förra veckan fick jag hem ett ”startpaket” som jag köpte på Blocket. Tanken är att till en början använda tygblöjor när vi är hemma och engångs när vi är borta. Jag vill gärna använda tyg på heltid om/när jag blivit bekväm med dem. Hittills tycker jag dock att det är förvånansvärt enkelt att använda, och fina är de dessutom!

  
Tygblöjorna är från märket Imse Vimse och i Ai2-modell (Allt-i-två), det vill säga att man har några vattentäta skalbyxor och ett gäng inlägg som man knäpper fast inuti. Dessa inlägg tar man bort när barnet bajsat eller kissat och slänger i tvätten. Skalbyxan går att återanvända några gånger med nya inlägg, ja tills det blir smutsigt och måste tvättas. Jag gillar detta system eftersom det är oerhört enkelt att byta blöja och de torkar på nolltid efter tvätt! För heltidsanvändning rekommenderas att man har 5 skalbyxor och 24 inlägg. Jag har 2 skalbyxor och 16 inlägg. Använder dem som sagt bara hemma än så länge. Ellen kommer att kunna ha dessa blöjor tills hon väger hela 16 kg. De storleksjusteras med enkla tryckknappar, så kallade One Size. Detta är så genialt, enkelt, bra för miljön och billigt! Det enda som ”kostar” är engångskostnaden att köpa blöjorna (jag köpte mina för 700 kr), tvättmedel, el och vatten till tvättmaskinen. Tvätta måste man ju göra ändå och några extra blöjor tar ingen plats.

Mvh, nybliven tygblöjefrälst tjej på 29 jordsnurr

Tredagarsfeber (?)

Vår lilla skrutta har varit sjuk på riktigt för första gången. Det började i onsdags eftermiddag när jag kände att hon var väldigt varm. Kollade tempen och hon hade hög feber, 40.4 grader! Hjälp vad otäckt. Hon fick genast en Alvedon supp och febern gick ner till 38.7. Men senare på kvällen var hon kokhet igen. 40.6 grader visade termometern då. Det är ju väldigt högt och Niclas ringde därför sjukvårdsupplysningen och frågade vad vi skulle göra. Mer Alvedon eller uppsöka vård? 1177 tyckte att vi skulle åka till Akuten bara för att utesluta bakteriell infektion. Det blev alltså Ellens andra besök där. Men denna gång blev det inte särskilt dramatiskt. Vi fick åka hem ganska direkt eftersom Ellen svarade fort på febernedsättande, vilket betyder att hon ”bara” har feber. Och feber är bra! Det är kroppens sätt att bekämpa virus. Det är ju orsaken till febern man ska vara orolig över.

Hon fortsatte ha feber under torsdagen och fredagen då det växlade mellan 38.7-40.2 (med Alvedon 4 gånger per dygn). Idag, lördag, är hon fortfarande lite varm men senast jag kollade hade hon 38.4. Det är jättestor skillnad på hennes allmäntillstånd och speciellt uttrycket i ögonen. Nu ser hon pigg ut (och är sprallig) jämfört med när hon hade 40.6. Då var hon riktigt matt! Hur som helst så tror jag att hon råkat ut för den vanliga barnsjukdomen tredagarsfeber. Än så länge är det bara en gissning, men det brukar komma röda och ofarliga utslag (som ej kliar) på magen/bröstet någon dag efter att febern avtagit så vi får väl se imorgon eller på måndag. Det har varit några dagars oro, främst med stressen att få i henne vätska när hon inte velat amma, men nu känns det mycket bättre då hon äter igen! En positiv sak är att hon aldrig mer kommer drabbas av tredagarsfeber eftersom hon nu är immun. Ja, om jag nu har rätt i min diagnosgissning.

  

  

Lillskruttan… Har ju valt att inte visa hennes ansikte på nätet, men här kan man ju visserligen se en del ändå. Nåja, jag ”bjuder” på den. Hon är ju så himla fin. Och jag tror inte att så många läser min blogg eller kollar min Instagram för den delen 😁 När hon blir lite äldre KANSKE jag publicerar en bild på hur hon ser ut. Hennes ögon är de finaste jag sett, stora och blå med nyfiken blick och långa flörtiga kolsvarta ögonfransar!