Konditionen är tillbaka!

Passar på att slänga in en snabb uppdatering om min resa tillbaka till konditionen medan Ellen sover.

Jag har tidigare nämnt att jag anmält mig till Blodomloppet i slutet på maj som går i grannstaden Borlänge. Det finns ju två distanser, 5 och 10 km, och det är alltså milen jag tänkt springa. Vid påsk började jag bli nervös inför detta och tänkte att målet var satt för högt med bara två månader att träna. Skulle jag hinna komma igång ordentligt inför loppet? Nu har jag visserligen inte någon tidspress på mig själv. Jag vill bara klara det. Faktum är att jag och en kompis, som också blev mamma förra året, tänkt genomföra detta tillsammans så vi ”morsor” ska följas åt hela vägen och göra loppet till en rolig grej. Det känns kul och kravlöst. Vi kommer peppa varandra hela vägen ❤️

Nu har jag varit ute och sprungit några gånger och det känns faktiskt riktigt, riktigt bra! Rent konditionsmässigt kommer jag definitivt klara det för det gick snabbare än jag trodde att träna upp och få tillbaka flåset (det är nog tack vare alla promenader till och från Öppna Förskolan). Däremot hoppas jag att jag slipper skador. Det är väl i princip det enda jag oroar mig för, eller att bli sjuk. Vågar därför inte köra tuffa pass än med backträning och intervaller innan jag blivit starkare i/runt fötterna.

Trodde att vägen skulle vara mycket längre än såhär men nu känns det skönt att vara någorlunda ”tillbaka” liksom. Min fot som krånglade förut är som vanligt igen och nu är det bara att hoppas att den och resten av kroppen vill samarbeta fortsättningsvis också  🙏

  
I fredags passade jag på att springa medan Niclas tog hand om Ellen. Det blev 7 km i mestadels terräng och jag höll ett tempo på 6.23 min/km. Slingan var ganska tuff för mig med en höjdstigning på 103 m och jag uppmätte ny maxpuls på 190 slag per minut. Vet inte vad det innebär faktiskt (genetiskt ärftligt?) men svågern sa att det är bra. Jag tar med mig den känslan till nästa pass för det var otroligt roligt att springa i skogen.

Vi bor förresten så himla bra! I ett område där vi har nära till allt. Sjön Runn ligger nedanför vårt hus och ovanför har vi tillgång till skidspår på vintern och fina löpslingor när det är barmark. Är oerhört glad över att vi tillslut hamnade i Haraldsbo.

Annonser

Senaste nytt: Ellen 8,5 månad

Här kommer en uppdatering om den bästa jag vet 😍

– Den 16 mars var vi till BVC för kontroll innan vi åkte upp till Vilhelmina över påsk. Då vägde lillskruttan 8410 gram och var 66.5 cm lång. Nu har viktkurvan planat ut. Från att ha legat två steg över medel ligger hon för närvarande på medel. Hon är fortfarande lite kort men det är ju även jag och Niclas, så hon kommer förmodligen inte bli någon flaggstång direkt. Hon har storlek 68 i kläder och 4 i blöjor.

  
– Jag helammar ju inte längre utan bara på morgonen efter grötfrukosten och sedan på kvällen. Totalt äter Ellen fyra gånger per dag: frukost, lunch, mellanmål och middag. Det låter kanske lite men hon är riktigt glupsk och äter mycket vid varje måltid. Bara vid ett enda tillfälle har hon viftat bort skeden med händerna och inte velat ha mer. Annars verkar hon tycka om allt. Det är bara att njuta just nu för så kommer det förmodligen inte vara för evigt, hehe. Tänk vad allt kan ändras. Hon var ju inte alls intresserad av mat när vi började introducera smakportioner!

– Strax innan påsk var hon väldigt gnällig utan uppenbar anledning, men tillslut förstod vi varför. Nya tänder! Tre stycken på en och samma gång faktiskt, så nu har hon fem totalt. Två nere och tre uppe. Kan meddela att de är väldigt vassa också… Att tugga har hon blivit riktigt bra på vilket är skönt för då behöver vi inte göra fin puré av all mat hela tiden. Nu kan hon äta mat med bitar i!

– I perioder kan hon babbla hur mycket som helst för att helt plötsligt sluta några dagar. Men just nu är hon inne i en pratig fas igen. Det är mycket ”va-va-va” med stora läpprörelser och det är så himla gulligt. På morgonen när hon vaknar kan hon ligga länge och prata med sina mjukisdjur i sängen innan hon vill kliva upp. Ett tag kunde jag få henne att börja prata genom att härma hennes läten, jättekul!

  
– Att krypa har hon inte lärt sig ännu och min gissning är att hon inte kommer krypa alls. Vissa barn hoppar ju över det. Hon ålar däremot och är ganska snabb på att dra sig fram med händerna, så nu är grinden för trappen alltid nerfälld. Varför jag tror att hon kommer strunta i krypstadiet är för att hon blivit väldigt stadig när hon står och gärna springer runt i gåstolen (som hon för övrigt älskar). Hon kan även gå några steg själv utefter möbler hon håller i. Det gick väldigt fort från en dag till en annan för henne att förstå hur man sätter ena foten framför den andra. Så häftigt att se!

  
– Hon kan stoppa nappen i munnen själv nu, det är väldigt praktiskt.

– Även fast hon inte kan sätta sig upp själv från liggande läge har vi nu sänkt spjälsängen. Vi har egentligen tänkt göra det länge men inte kommit oss för… Men nu är det äntligen gjort! Rätt vad det är så drar hon upp sig och vips så står hon där i sängen och ”skakar galler”, hehe.

– 6 april var ett magiskt datum. Då stod hon helt plötsligt själv utan stöd i flera sekunder när hon släppte min hand! Balansen är bra när hon inte tänker på det, men så fort hon inser att hon inte håller i någonting blir det vingligt på en gång. Det var alltså en engångsföreteelse men nog för att få mig att inse faktum: hon är inte så liten längre.

– Någonting hon börjat med nu de senaste dagarna, och detta är väldigt positivt och roligt, är att skratta mycket! Hon är en jätteglad bebis helt plötsligt. Vi är lite chockade för hon har alltid haft ett väldigt stormigt humör annars. När hon sitter och leker och ser sin egen spegelbild i någon leksak kan hon garva rakt ut. Ja, att se sig själv är helt enkelt hysteriskt roligt vare sig det är i en vanlig spegel, ugnsluckan, kaminfönstret eller på telefonen. Katterna framkallar också en hel del skratt, liksom när hon för egen maskin kan ta sig från punkt A till punkt B genom att antingen åla eller använda gåstolen. Tror att hon varit så frustrerad tidigare över att inte kunna röra på sig. Inte kul att vara beroende av oss vuxna som inte förstår någonting. Nu är det som om en stor sten fallit från hennes axlar när hon förstår att hon kan förflytta sig själv. Underbart!

  
– Ellen har ganska mycket leksaker som låter när man skakar på dem. Tidigare har hon inte brytt sig särskilt mycket i detta men nu är det väldigt kul att skaka medvetet på dem för att framkalla ljud. Ofta sitter hon och ”spelar” för sig själv. När jag sjunger brukar hon ibland klappa i händerna.

Alltså wow. Det är ett sådant privilegie att få se en människa, en mini-jag och mini-Niclas, växa upp och lära sig olika saker!

Längtan efter löpningen

Ojdå! Känns som om jag glömt bort min blogg totalt… Ellen tar verkligen upp all min tid. Blev påmind igår på Instagram om att jag faktiskt har en blogg, haha. Det har hänt så sjukt mycket sen jag skrev sist så jag måste nog dela upp inläggen lite. Tänkte börja med att vara ego och skriva om mig själv och hur jag mår (precis som i förra inlägget), för sådant är alltid intressant att blicka tillbaka på.

De senaste veckorna har varit intensiva. Ellen rör på sig mer nu och större delen av dagarna går ut på att hålla koll på henne. Det har gjort mig väldigt trött och utmattad eftersom jag i princip aldrig har någon ledig stund för mig själv där jag kan pusta ut och bara vara jag. Om folk som inte har barn visste hur jobbigt det faktiskt är att ”bara gå hemma” hela dagarna. Det är inte lätt varken fysiskt eller psykiskt! Därför kändes det som en otrolig lättnad när påsken närmade sig och vi åkte upp till Vilhelmina. Semester för hela familjen ❤️ Jag hade längtat så mycket efter miljöombyte och avlastning. En vecka i norr gjorde susen. Så mysigt att träffa mina föräldrar, min morbror och kompisarna igen. Att dessutom få lagad mat serverad varje dag kändes som rena lyxen. Som jag njöt!

För lite drygt en månad sedan beställde vi en multisportvagn från Thule, en Chariot Cougar 2 (det är plats för två barn ifall vi får syskon till Ellen men det är även bra med extra utrymme för packning). Ingen billig pryl men en superbra investering. Med den kan vi nu både cykla, jogga samt åka skidor och ha Ellen med oss samtidigt. Att ha barn ska inte vara någon begränsning enligt oss. Vi fick hem den strax innan påsk och hade med den upp till norr. Eftersom det var mycket snö kvar i Vilhelmina så åkte vi skidor vid 3 tillfällen och det var så härligt att röra på sig igen. Vagnen med längdskidåkningskitet på var verkligen toppen. Skidorna på själva vagnen går liksom utanför skidspåret så man förstör ingenting. Att staka var dock att föredra framför diagonalåkning.

  
  
Jag har varit ganska försiktig med träningen då jag fortfarande ammar och inte vill riskera några komplikationer med bäckenet. Promenader har varit bra men jag har längtat efter att få upp pulsen och svettas ordentligt. Nu blev det äntligen tillfälle! Och det kändes jättebra. På bara ett pass hade jag fått mycket bättre flås och stakteknik.

När vi kom hem till Falun var det vår. Både jag och Niclas blev sugna på att dra ut och springa tillsammans, med Ellen i vagnen och joggingkitet på. Sagt och gjort. Jag var lite nervös innan eftersom jag inte tagit ett enda löpsteg sedan hösten 2014 i samband med att jag blev gravid (och nojig, ska tilläggas). Vi tog det väldigt lugnt och för mig kändes det jättebra i kroppen. Så underbart att springa igen! Har verkligen saknat det. Efter någon kilometer började jag få upp flåset och jag blev positivt överraskad över hur pigg jag kände mig. Vi fortsatte och vips så hade vi sprungit nästan 8 kilometer. Det är ju långt! Blev så himla glad över att jag faktiskt hade rätt bra kondition ändå. Mitt mål för i år är att klara av att springa en mil utan att stanna och det känns ju inte direkt som någon omöjlighet nu. Är anmäld till Blodomloppet i slutet på maj så jag hoppas att jag klarar det tills dess.

  
Nu till det negativa, för det gick inte riktigt som jag tänkt mig trots allt… När vi hade ungefär en halv kilometer kvar till huset kände jag att min högra fot började göra lite ont. Det blev värre under kvällen och dagen efter haltade jag. Ingen direkt smärta eller svullnad utan mer en känsla av stelhet. Vilade under dagen och sedan kändes det mycket bättre. Två dagar senare både gick och sprang jag lite lätt igen (dumt, jag vet…) trots att jag fortfarande var stel i foten men det gjorde inte ont och kändes okej. Alldeles för ivrig för mitt eget bästa!

Nu har det gått två veckor sedan första joggingturen och jag känner fortfarande av en stelhet i foten. Det har inte blivit några fler löpturer utan rehab och förebyggande träning på balansplatta istället. Hoppas att det hjälper (jag tycker att jag märker resultat på några få dagar) annars måste jag söka hjälp hos sjukgymnast. 

  
Jag har aldrig haft problem tidigare när jag sprungit eller tränat andra saker och det får mig verkligen att inse hur mycket en graviditet påverkar kroppen. Amningen frisätter dessutom hormoner som gör att leder blir mjukare och det bidrar ju också även efter förlossningen. Det gäller att gå mycket långsamt framåt. Styrketräning är ju något jag alltid ogillat och tyckt varit supertråkigt (så även nu) men jag måste verkligen ta tag i det för att inte få värre skador. Jag vill ut och springa! Att få känna mig lättare och starkare i kroppen, ha bra kondition, orka mera och vara en pigg och glad mamma är mitt absolut främsta mål. Men jag har också en längtan att få vara lite ensam med mina egna tankar en stund, bara jag och skorna ute i skogen och längs vägarna.

Snart är jag där 💪