Längtan efter löpningen

Ojdå! Känns som om jag glömt bort min blogg totalt… Ellen tar verkligen upp all min tid. Blev påmind igår på Instagram om att jag faktiskt har en blogg, haha. Det har hänt så sjukt mycket sen jag skrev sist så jag måste nog dela upp inläggen lite. Tänkte börja med att vara ego och skriva om mig själv och hur jag mår (precis som i förra inlägget), för sådant är alltid intressant att blicka tillbaka på.

De senaste veckorna har varit intensiva. Ellen rör på sig mer nu och större delen av dagarna går ut på att hålla koll på henne. Det har gjort mig väldigt trött och utmattad eftersom jag i princip aldrig har någon ledig stund för mig själv där jag kan pusta ut och bara vara jag. Om folk som inte har barn visste hur jobbigt det faktiskt är att ”bara gå hemma” hela dagarna. Det är inte lätt varken fysiskt eller psykiskt! Därför kändes det som en otrolig lättnad när påsken närmade sig och vi åkte upp till Vilhelmina. Semester för hela familjen ❤️ Jag hade längtat så mycket efter miljöombyte och avlastning. En vecka i norr gjorde susen. Så mysigt att träffa mina föräldrar, min morbror och kompisarna igen. Att dessutom få lagad mat serverad varje dag kändes som rena lyxen. Som jag njöt!

För lite drygt en månad sedan beställde vi en multisportvagn från Thule, en Chariot Cougar 2 (det är plats för två barn ifall vi får syskon till Ellen men det är även bra med extra utrymme för packning). Ingen billig pryl men en superbra investering. Med den kan vi nu både cykla, jogga samt åka skidor och ha Ellen med oss samtidigt. Att ha barn ska inte vara någon begränsning enligt oss. Vi fick hem den strax innan påsk och hade med den upp till norr. Eftersom det var mycket snö kvar i Vilhelmina så åkte vi skidor vid 3 tillfällen och det var så härligt att röra på sig igen. Vagnen med längdskidåkningskitet på var verkligen toppen. Skidorna på själva vagnen går liksom utanför skidspåret så man förstör ingenting. Att staka var dock att föredra framför diagonalåkning.

  
  
Jag har varit ganska försiktig med träningen då jag fortfarande ammar och inte vill riskera några komplikationer med bäckenet. Promenader har varit bra men jag har längtat efter att få upp pulsen och svettas ordentligt. Nu blev det äntligen tillfälle! Och det kändes jättebra. På bara ett pass hade jag fått mycket bättre flås och stakteknik.

När vi kom hem till Falun var det vår. Både jag och Niclas blev sugna på att dra ut och springa tillsammans, med Ellen i vagnen och joggingkitet på. Sagt och gjort. Jag var lite nervös innan eftersom jag inte tagit ett enda löpsteg sedan hösten 2014 i samband med att jag blev gravid (och nojig, ska tilläggas). Vi tog det väldigt lugnt och för mig kändes det jättebra i kroppen. Så underbart att springa igen! Har verkligen saknat det. Efter någon kilometer började jag få upp flåset och jag blev positivt överraskad över hur pigg jag kände mig. Vi fortsatte och vips så hade vi sprungit nästan 8 kilometer. Det är ju långt! Blev så himla glad över att jag faktiskt hade rätt bra kondition ändå. Mitt mål för i år är att klara av att springa en mil utan att stanna och det känns ju inte direkt som någon omöjlighet nu. Är anmäld till Blodomloppet i slutet på maj så jag hoppas att jag klarar det tills dess.

  
Nu till det negativa, för det gick inte riktigt som jag tänkt mig trots allt… När vi hade ungefär en halv kilometer kvar till huset kände jag att min högra fot började göra lite ont. Det blev värre under kvällen och dagen efter haltade jag. Ingen direkt smärta eller svullnad utan mer en känsla av stelhet. Vilade under dagen och sedan kändes det mycket bättre. Två dagar senare både gick och sprang jag lite lätt igen (dumt, jag vet…) trots att jag fortfarande var stel i foten men det gjorde inte ont och kändes okej. Alldeles för ivrig för mitt eget bästa!

Nu har det gått två veckor sedan första joggingturen och jag känner fortfarande av en stelhet i foten. Det har inte blivit några fler löpturer utan rehab och förebyggande träning på balansplatta istället. Hoppas att det hjälper (jag tycker att jag märker resultat på några få dagar) annars måste jag söka hjälp hos sjukgymnast. 

  
Jag har aldrig haft problem tidigare när jag sprungit eller tränat andra saker och det får mig verkligen att inse hur mycket en graviditet påverkar kroppen. Amningen frisätter dessutom hormoner som gör att leder blir mjukare och det bidrar ju också även efter förlossningen. Det gäller att gå mycket långsamt framåt. Styrketräning är ju något jag alltid ogillat och tyckt varit supertråkigt (så även nu) men jag måste verkligen ta tag i det för att inte få värre skador. Jag vill ut och springa! Att få känna mig lättare och starkare i kroppen, ha bra kondition, orka mera och vara en pigg och glad mamma är mitt absolut främsta mål. Men jag har också en längtan att få vara lite ensam med mina egna tankar en stund, bara jag och skorna ute i skogen och längs vägarna.

Snart är jag där 💪

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s