Försenad ”Baby Blues”?

Den senaste veckan har varit ganska tuff emotionellt. Sedan jag bloggade om förlossningen har jag läst min egen historia säkert 15 gånger. Jag kan liksom inte ta in att det är mig/oss det faktiskt handlar om.

Nu när vi landat och kommit in i det nya livet som tvåbarnsföräldrar lite mer, verkar alla känslor svämma över hos mig. Tårarna är nära hela tiden. Kan det vara en försenad så kallad ”Baby Blues”? Vi har inte haft så mycket besök denna vecka eftersom många börjat jobba igen efter semestern, utan bara varit vi här hemma. Kommit in i vardagslunken liksom. Då blev allt plötsligt så verkligt för mig: det är VI nu. Vi fyra. Jag kan titta på mina otroligt fina barn och helt utan förvarning brista ut i gråt.

För jag älskar dem så himla, himla mycket.

Negativa tankar kring vad som hade kunnat gå fel vid förlossningen med Stella har nu börjat dyka upp. Jag försöker skjuta dem åt sidan och fokusera på att det ju faktiskt gick bra, men jag undrar om dessa funderingar kan vara en del av bearbetningen? Jag inser att även om det var en fantastisk och lycklig upplevelse så var den ju ändå rätt omtumlande. Allt gick så väldigt snabbt att jag inte hann med mentalt.

Niclas har försökt intala mig att vi inte hade kunnat göra någonting annorlunda. Förlossningar kan dessutom ”gå snett” även på sjukhus. Men ändå lägger jag skuld på mig själv över att jag borde ha förstått att Stella var på väg. (Varför kände jag inte igen känslan av att krystvärkarna var nära? Är det pga min konisering? Skulle jag ha ringt till förlossningen när jag började ana att vattnet kanske hade gått?) Hade någonting hänt henne vet jag inte vad jag hade gjort. På riktigt så hade jag nog klandrat mig själv för resten av livet om den här oplanerade hemförlossningen hade påverkat henne på något sätt. I värsta fall hade vi kanske förlorat henne…

*Torkar tårar*

Usch, så ska jag verkligen inte tänka! 😢

Jag och Niclas har skrivit ihop ett brev till SOS Alarm nu om att vi gärna vill lyssna på ljudfilen från samtalet med ambulansen och förlossningen, vilket förmodligen också gjort att mina känslor kring detta är ”all over the place” just nu. Men i det stora hela är det tårar av tacksamhet, kärlek och glädje som rinner ner längs kinderna. Nu när jag lärt känna Stella mer (alltså hon är så underbar och fantastisk på alla sätt och vis!) inser jag också vad jag hade kunnat förlora. Det är nog mitt enda svar på varför den här känslomässiga reaktionen kommer så pass långt efter förlossningen (27 dagar).

Den här upplevelsen är ju rätt unik i sitt slag så jag skulle egentligen behöva prata och ventilera känslor och tankar med någon som gått igenom samma sak. Jag har i alla fall varit i kontakt med vården nu och fått en remiss skickad till en psykolog som förhoppningsvis kan hjälpa mig att hantera dessa ”posttraumatiska känslor” eller vad jag ska kalla dem.

Jag vet att det kommer bli bra, för jag mår egentligen bra och är världens lyckligaste. Men det är bättre att ta itu med dessa känslor nu än att gå och bära på onödiga ”tänk om”-tankar för länge som kanske kommer att få mig att må riktigt dåligt på sikt.

Det viktigaste i mitt liv är min familj (mig själv inkluderad) så det ska jag lägga all fokus på nu ❤️

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s