Denna oro i föräldraskapet

Oron som föds i det ögonblick en förälder föds. Om hur den sköljer över en likt en våg av maktlöshet.

När Stella låg i magen gick jag och Niclas på en teaterföreställning på Falu Lasarett som heter ”Den mentala förlossningsväskan – En teaterföreställning om föreställningen hur det kan vara att föda ett barn” (den körs fortfarande). En riktigt bra, informativ och rolig teater spelad av tre barnmorskor! Jag träffade lustigt nog en av dem när vi åkte in till förlossningen den morgonen när Stella inte ville komma ut (hon föddes ju istället helt oplanerat hemma senare på kvällen – läs min förlossningsberättelse här). Det var den barnmorskan som gjorde hinnsvepningen på mig, och jag minns hur besviken jag blev när värkarna stannade av och vi var tvungna att åka hem eftersom jag gärna hade blivit förlöst av henne. Hon var så otroligt gullig men ändå klar och tydlig i sina instruktioner. Lite bestämd liksom, och det gillar jag i sådana här lägen.

Jag kommer så väl ihåg en sak hon sa under teaterföreställningen som jag burit med mig sedan dess: ”På förlossningen föds inte bara barn, det föds föräldrar också!” (Om det är första barnet vill säga.) Och det är verkligen så. Tänkte direkt tillbaka på när Ellen föddes. Helt plötsligt var vi föräldrar i samma sekund som hon tog sitt första andetag. Väldigt omtumlande, för jag var inte riktigt beredd på alla känslor som sedan skulle växa fram i mitt föräldraskap.

Först var det den här enorma och definitiva, stora kärleken direkt efter födseln. So far so good. Helt underbart och uppslukade ❤️ Men med tiden föddes också en stark oro svår att beskriva. Nästan som en konstant kalldusch över saker som skulle kunna hända mitt barn (idag: mina två barn). Katastroftänk? Har jag nog alltid haft men nu är det snudd på absurt. Jag är ibland så rädd att någonting ska hända mina barn att det nästan äter upp mig. Och det är ju inte vidare bra… Speciellt när nattsömnen blir störd.

Just nu är vi till exempel förkylda och har varit i drygt en vecka. Båda barnen fick dessutom feber som höll i sig flera dagar. Tack och lov ingen jättehög feber, men Stella låg på 39.1 som mest. Nu har sjukdomen gått in i den fasen att obskyra mängder snor produceras i en väldigt liten bebisnäsa, vilket är kämpigt för det berörda flickebarnet på natten. För att inte tala om slemmet i halsen. Alltså detta faktum gör att undertecknad inte får den minsta blund nattetid eftersom jag ligger vaken och oroar mig över om hon kan andas eller om hon kanske kvävs av sitt eget slem? Det är hemskt!

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Som mamma har jag förstått att en del av min hjärna, amygdalan, blir speciellt aktiverad för situationer likt denna (såg en dokumentärserie om det på Netflix; ”Det första året”), och jag vaknar av minsta lilla ljud. Jag märker att det inte är likadant för Niclas som kan sova sig igenom det mesta och vaknar först om Stella skriker.

Låt säga att jag längtar efter:

  • Våren och sommaren (mindre risk för sjukdom).
  • Att Stella blir lite större och kan hantera sitt snor och slem på egen hand 😂

Skojar bara jag längtar inte jättemycket tills Stella blir större. Hon får gärna vara såhär pytteliten och gullig ett tag till ❤️

Hur söta?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s