Självvald karantän

Okej – Corona/Covid-19 händer. För mig är det så svårt att ta in. En pandemi? Under min livstid? Helt galet ju. Men ja, egentligen inte så osannolikt ändå med tanke på hur mycket folk reser utomlands nuförtiden. Den här smittan är här för att stanna nu, åtminstone till sommaren om jag som totalt okunnig i epidemiologi får gissa lite.

Hur påverkar det här mig och min familj då? Jo: eftersom jag ändå är hemma och föräldraledig har vi nu bestämt att Ellen blir hemma från förskolan på obestämd framtid – trots att kommunen ännu inte kommit med några riktlinjer kring detta. Jag vet att 15-timmarsbarn måste hålla sig hemma i andra kommuner. För oss känns det bäst att göra på detta sätt. Undvika att bli smittade, undvika smittspridning, plana ut kurvan och ge vården den hjälp som behövs i detta katastrofala läge. Det är det minsta vi kan göra!

Visst sörjer jag över att det inte blir någon mer babysång framöver, ingen mer öppen förskola, ingen körsång eller konsert i maj, inte träffa mina vänner i riskgrupper, och som sagt ingen förskola eller lekträffar/kalas med kompisar för Ellen. Vi håller oss isolerade här hemma, eller leker ute på vår gård. Men kan vi rädda liv genom att offra dessa saker just nu – och själva undvika att bli sjuka – så är det värt det! För detta måste gå över någon gång! Livet kommer återgå till det normala igen, men samhället kommer undertiden tyvärr ta stryk både ekonomiskt och känslomässigt (och i människoliv…). Vi har alla en svår tid framöver oss nu, var vi än befinner oss.

På sätt och vis är jag tacksam över att jag är hemma nu och inte behöver jobba. Men å andra sidan sörjer jag över att min sista del av föräldraledigheten blir väldigt asocial och isolerande. Men hallå! Vilket i-landsproblem. Ska verkligen inte klaga för hittills har jag haft en underbar ledighet med Stella, som är världens gladaste och enklaste bebis. (Har jag förresten nämnt att hon bajsar och kissar på toaletten och att jag inte minns när jag bytte en bajsblöja på henne senast? Svaret är i alla fall EC – Babypottning, som jag varmt rekommenderar!) Vi har hunnit med en hel del ändå, och jag har många föräldradagar kvar på henne som jag kan ta ut sedan längre fram.

Våra dagar ser väldigt likadana ut numera. Frivillig karantän. Mycket pyssel blir det (pärlplattor, rita vikgubbar, göra påskkort), och dansstopp. Ellen får titta på paddan när jag försöker få Stella att somna… Jag är inte mer än människa – hon tittar en del på den där dumsmarta saken. (Den är en genialisk ”barnvakt” för henne.) Bygga lego, lägga pussel, leka i lekparken, spela spel gör vi också i princip dagligen. Alltså fantasin tar liksom slut snart! Vad finns mer att göra utan att man tillslut tröttnar på det?! Självvald isolering med en snart 5-åring är faktiskt frivillig tortyr ibland känns det som…

Därför var det så UNDERBART när vi idag tog oss ut i skogen hela familjen med våra cyklar upp till en slogbod där vi grillade mackor och pinnbröd och bara njöt av att kunna vara ute i naturen och inte vara rädda för den där jäkla smittan. Vilken lång mening det blev, ungefär som den sades i ett enda långt andetag, men precis så kändes det! Ett tre timmar långt andetag närmare bestämt. För det var så länge vi var ute. Och det gjorde så gott i själen 🙏

Ellen höll med om att dagen var episk för hon sa att hon ville åka dit (till slogboden) varje dag. Bra betyg!! 🌲

Min älskade familj ❤️
Godaste mackan som finns: klämmackan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s