20 juli 2019 klockan 04.00

Alltså det känns så sjukt att titta på det här klippet nu. Här var vi på väg in till förlossningen, förväntansfulla och glada. Några timmar senare åkte vi hem igen, besvikna och trötta…

…för att senare på kvällen bli totalt grundlurade av vår yngsta dotter som plötsligt bestämde sig för att komma till världen med sådan hastighet att vi inte hann åka in till förlossningen igen.

Stella: när du är tillräckligt stor ska du minsann få höra om det här!

Försenad ”Baby Blues”?

Den senaste veckan har varit ganska tuff emotionellt. Sedan jag bloggade om förlossningen har jag läst min egen historia säkert 15 gånger. Jag kan liksom inte ta in att det är mig/oss det faktiskt handlar om.

Nu när vi landat och kommit in i det nya livet som tvåbarnsföräldrar lite mer, verkar alla känslor svämma över hos mig. Tårarna är nära hela tiden. Kan det vara en försenad så kallad ”Baby Blues”? Vi har inte haft så mycket besök denna vecka eftersom många börjat jobba igen efter semestern, utan bara varit vi här hemma. Kommit in i vardagslunken liksom. Då blev allt plötsligt så verkligt för mig: det är VI nu. Vi fyra. Jag kan titta på mina otroligt fina barn och helt utan förvarning brista ut i gråt.

För jag älskar dem så himla, himla mycket.

Negativa tankar kring vad som hade kunnat gå fel vid förlossningen med Stella har nu börjat dyka upp. Jag försöker skjuta dem åt sidan och fokusera på att det ju faktiskt gick bra, men jag undrar om dessa funderingar kan vara en del av bearbetningen? Jag inser att även om det var en fantastisk och lycklig upplevelse så var den ju ändå rätt omtumlande. Allt gick så väldigt snabbt att jag inte hann med mentalt.

Niclas har försökt intala mig att vi inte hade kunnat göra någonting annorlunda. Förlossningar kan dessutom ”gå snett” även på sjukhus. Men ändå lägger jag skuld på mig själv över att jag borde ha förstått att Stella var på väg. (Varför kände jag inte igen känslan av att krystvärkarna var nära? Är det pga min konisering? Skulle jag ha ringt till förlossningen när jag började ana att vattnet kanske hade gått?) Hade någonting hänt henne vet jag inte vad jag hade gjort. På riktigt så hade jag nog klandrat mig själv för resten av livet om den här oplanerade hemförlossningen hade påverkat henne på något sätt. I värsta fall hade vi kanske förlorat henne…

*Torkar tårar*

Usch, så ska jag verkligen inte tänka! 😢

Jag och Niclas har skrivit ihop ett brev till SOS Alarm nu om att vi gärna vill lyssna på ljudfilen från samtalet med ambulansen och förlossningen, vilket förmodligen också gjort att mina känslor kring detta är ”all over the place” just nu. Men i det stora hela är det tårar av tacksamhet, kärlek och glädje som rinner ner längs kinderna. Nu när jag lärt känna Stella mer (alltså hon är så underbar och fantastisk på alla sätt och vis!) inser jag också vad jag hade kunnat förlora. Det är nog mitt enda svar på varför den här känslomässiga reaktionen kommer så pass långt efter förlossningen (27 dagar).

Den här upplevelsen är ju rätt unik i sitt slag så jag skulle egentligen behöva prata och ventilera känslor och tankar med någon som gått igenom samma sak. Jag har i alla fall varit i kontakt med vården nu och fått en remiss skickad till en psykolog som förhoppningsvis kan hjälpa mig att hantera dessa ”posttraumatiska känslor” eller vad jag ska kalla dem.

Jag vet att det kommer bli bra, för jag mår egentligen bra och är världens lyckligaste. Men det är bättre att ta itu med dessa känslor nu än att gå och bära på onödiga ”tänk om”-tankar för länge som kanske kommer att få mig att må riktigt dåligt på sikt.

Det viktigaste i mitt liv är min familj (mig själv inkluderad) så det ska jag lägga all fokus på nu ❤️

Varför vi ville berätta

Stort tack för all fin respons på mitt inlägg igår (på Facebook och Instagram). Jag blir alldeles tårögd av att läsa hur min och Niclas förlossningsberättelse kunde beröra så många ❤️

Anledningen varför vi valt att dela denna väldigt privata upplevelse är för att lyfta det faktum att en förlossning inte alltid blir som planerat, men att det kan gå bra ändå (vilket det oftast gör när det går snabbt). Innan förlossningen var jag öppen för att det eventuellt kunde bli kejsarsnitt, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle förlösas av min egen man hemma i sovrummet.

Det måste pratas mer om oplanerade hemförlossningar. Jag förstår att MVC inte informerar om det eftersom många kanske skulle bli uppskrämda av det (?). Men för egen del hade det inneburit en liten trygghet att åtminstone vara mentalt förberedd på att det kan inträffa – och vad man i så fall ska göra. Det är inte alla som kan agera så professionellt som min man i en stressad situation. Evigt tacksam för det ❤️

Nu gick allt bra för oss och denna upplevelse hör till den allra bästa i vårat liv. Men vi bearbetar den fortfarande parallellt med att vi försöker lära känna vår lilla Stella.

Slutet gott, allting gott. En stor kram till alla som läste och kommenterade!

När lillasyster föddes: En förlossningsberättelse

”Denna förlossning är det absolut bästa jag någonsin upplevt. Men jag skulle inte rekommendera den!”

Ungefär så skulle jag beskriva hur det var för mig att föda barn för andra gången. Här kommer berättelsen om hur det gick till när Ellens lillasyster kom till världen ❤️

Den 18 juli 2019 var det en varm och solig dag och jag var gravid i vecka 39 (38+5). Denna dag i graviditeten föddes Ellen för fyra år sedan, men nu kände jag absolut ingenting. Det var ju trots allt 8 dagar kvar till beräknat datum men jag hade ändå en stark känsla av att gå över tiden denna gång, om inte annat skulle jag iaf ta personligt rekord i att vara gravid.

Dagen efter firade jag alltså mitt personliga graviditetsrekord i vecka 39 (38+6). Tidigt på morgonen hade jag börjat känna lite små värkar som jag klockade. De kom plötsligt tätare, var 9-11 minut ungefär, och höll i sig i cirka 60 sekunder. Jag blev väldigt pepp men den känslan byttes snabbt ut mot besvikelse när värkarna stannade av på förmiddagen och höll sig borta hela dagen. Men när det började närma sig läggdags smög sig den där molande känslan på igen… Kunde det vara dags ändå?

Natten till lördag den 20 juli sov jag i princip ingenting. Värkarna kom allt tätare och tätare (det var 5-7 minuter mellan dem) och vid klockan 03.00 väckte jag Niclas för att meddela att vi nog borde åka in till förlossningen. Det var precis såhär innan Ellen föddes, och förlossningen med henne gick ganska fort för att vara första barnet så jag ville gärna komma iväg på en gång för att ha god marginal.

Jag ringde till förlossningen kl 03.40 och berättade läget: att jag var omföderska, gravid i vecka 40 (39+0), hade en snabb första förlossning och att värkarna kom var 5-7 minut – men att vattnet förmodligen inte hade gått (förra gången hade vattnet sipprat ut utan att jag hade märkt det). Barnmorskan jag pratade med sa att vi var välkomna in. Niclas hörde av sig till sin pappa som skulle vara barnvakt åt Ellen under helgen då det redan var planerat att hon skulle få följa med honom och farmor ut till sommarstugan just denna helg. Otroligt bra timing!

Vi åkte in till förlossningen och blev inskrivna strax efter klockan 04.00. En barnmorska undersökte mig och konstaterade att vattnet inte hade gått och gjorde en hinnsvepning. Då var jag öppen tre centimeter. Eftersom jag är koniserad sedan förra graviditeten (det innebär att min livmodertapp är 1,5 cm kortare än normalt då jag opererat bort cellförändringar) var det ganska stramt runt tappen och barnmorskan förklarade att det kan ta längre tid för den att öppna sig då pga ärrvävnad. Därför är det också vanligt att gå med så kallade ”pinvärkar” en längre stund innan förlossningen sätter igång på riktigt. Pinvärkar är alltså värkar som gör ont men som inte bidrar ett dugg till öppningsskedet. ”Jaha, kul…” tänkte jag.

Efter hinnsvepningen stannade värkarna av och det hände inte särskilt mycket på flera timmar. Jag behövde bara andas mig igenom några få meningslösa värkar och däremellan var jag så trött efter den uteblivna nattsömnen att jag somnade i sängen. Vid klockan 10 kom en annan barnmorska in och meddelade att vi var tvungna att åka hem på grund av avstannande värkar. Jag blev sjukt besviken men accepterade såklart läget. Vad annat kunde jag göra?

Väl hemma passade jag på att vila och försökte få i mig energi mellan de få värkar jag hade. Det blev mycket glass för det var enklast att äta. Mot eftermiddagen gjorde värkarna lite ondare, men de kom fortfarande väldigt oregelbundet. När jag låg i sängen och hade en värk hjälpte Niclas mig med andningen genom att trycka och gnugga på min axel när jag skulle andas ut. Det fungerade överraskande bra som smärtlindring.

Klockan 19.45 gick jag på toaletten (som vi har i direkt anslutning till sovrummet) för att kissa och blev osäker över om vattnet hade börjat sippra lite eller om det var kiss jag kände. Det var jättesvårt att avgöra, och svårt att se eftersom magen var i vägen. Men eftersom värkarna var oregelbundna och ibland kom med nästan 9-10 minuters mellanrum ville jag lägga mig ner och klocka några av dem först innan jag ringde in till förlossningen igen. Hade verkligen ingen lust att åka in i onödan en gång till… Jag berättade för Niclas att jag trodde att vattnet hade gått, men också att jag var osäker.

Efter det försökte jag vila en stund i sängen samtidigt som jag tittade på klockan och räknade minuterna. Då började jag plötsligt känna att värkarna ändrade karaktär. Nu gjorde de lite mer ont och kändes mer ”spetsiga” och intensiva, men de höll fortfarande bara i sig 20-30 sekunder och det kunde gå 7-8 minuter mellan varje. Kände också att det började göra lite ont i ryggslutet. När klockan närmade sig 20.45 (alltså en timme efter mitt senaste toalettbesök) kände jag att jag behövde kissa igen. Väl på toaletten blev jag mer övertygad om att det måste vara fostervattnet som sipprade, för nu rann det mer än förra gången. Upplevde också att värkarna kom lite tätare men de höll inte i sig mer än kanske 30-45 sekunder. Även om min känsla och mitt ”förlossningssmärtminne” inte tyckte att det var dags att åka in beslutade jag mig ändå för att ringa till förlossningen eftersom jag ville bli undersökt för att se om vattnet äntligen hade gått.

Klockan 20.51 ringde jag till förlossningen och berättade att jag hade lite mer värkar nu som ändrat karaktär och kom med ett tätare intervall än förut. Under samtalet kom en värk som jag var tvungen att andas mig igenom, så Niclas fick ta över och berättade att vattnet kanske gick vid klockan 19.45. Barnmorskan i telefonen hörde förmodligen hur jag kämpade på med värken i bakgrunden och tyckte att vi skulle åka in. Niclas avslutade samtalet samtidigt som min värk klingade av.

När jag bara någon minut senare klev upp från toalettstolen för att gå och klä på mig i sovrummet fick jag ganska direkt en kraftig värk och då var det inte längre något tvivel om att vattnet gick. Det hördes plötsligt ett stort PLASK och på golvet bredvid sängen landade en pöl med fostervatten. Det började verkligen trycka på direkt nedåt med enorm kraft och när jag kände efter med fingrarna mellan benen fick jag en chock: HUVUDET VAR PÅ VÄG UT! Det gick verkligen inte att hålla emot trycket och jag kunde knappt förstå vad som hände. ”Barnet kommer NU!!!” vrålade jag halvt panikartat till Niclas. Han kunde imponerande nog hålla huvudet kallt och ringde till förlossningen igen. Han berättade vad som hände, att barnet var på väg att födas och att vi inte skulle hinna åka in till sjukhuset trots att vi bara bor fem minuter bort. Barnmorskan i telefonen sa åt Niclas att ringa en ambulans omgående. Klockan 20.59 slog han numret till 112 och det samtalet kom att vara i 7 minuter. Under dessa minuter och medan ambulansen var på väg, födde jag och Niclas vårt andra barn hemma i sovrummet klockan 21.05 med guidning via telefon från förlossningen. I efterhand har vi fått veta att det var tio barnmorskor och undersköterskor som hade lyssnat på samtalet och hållit tummarna för oss undertiden 😀

Niclas förlöste mig medan jag stod på alla fyra i sängen och fick därmed den stora äran att ta emot bebisen när den kom ut. (Det hade jag skrivit i mitt förlossningsbrev att JAG ville göra…) Barnmorskan i telefonen hade sagt att jag skulle lägga mig ner på rygg i sängen och föda i den ställningen, men det var helt omöjligt för mig att försöka vända runt och lägga mig ner när bebisens huvud var halvvägs ute. Det kändes bättre att stå på knä, för då upplevde jag att jag hade mer kontroll. Det snurrade så mycket tankar i mitt huvud just då och känslorna var många (panik, rädsla, lycka, glädje, förvirring, chock). Men jag bestämde mig snabbt för att lita fullt ut på min kropp och att Niclas skulle klara av att förlösa mig. Det var ju det enda alternativet jag hade. Allt jag kunde göra var att följa med krystvärkarna… Undrar just hur mycket adrenalin som flödade i min kropp där och då.

Medan jag krystade hörde jag Niclas berätta för förlossningen allt han såg och det var så tryggt för mig att kunna följa med i händelseförloppet. Han var så lugn när han pratade. Först kom huvudet ut och vi hörde barnets skrik vilket var en oerhörd lättnad. Det ljudet går inte att beskriva i ord! 😭 I nästa krystvärk kom en liten hand ut längs halsen tätt följt av kroppen. Då tittade jag på klockan som står på mitt sängbord och den visade 21.04. Barnmorskan sa åt Niclas att lägga bebisen på mitt bröst, men han svarade förvirrat: ”Öh, men benen är ju inte ute än?” Varpå barnmorskan svarade: ”Jaha, men dem kan du bara dra ut!” Klockan slog om till 21.05 när hela bebisen var ute 😉 Jag kommer inte ihåg exakt hur många gånger jag behövde krysta men det handlade kanske om 4-5 krystvärkar på 6 minuter. Detta är oerhört snabbt, och då försökte jag ändå hålla emot flera gånger. Med Ellen hade jag krystvärkar i 29 minuter.

Klockan 21.06, alltså en minut efter födseln, kom ambulanspersonalen på fyra personer inrusande i vårt sovrum. (Niclas var verkligen så otroligt skärpt och fokuserad att han till och med kom ihåg att låsa upp ytterdörren när han ringde 112!) Jag tyckte verkligen att de var snabbt på plats, men de själva blev lite besvikna över att de missade hela förlossningen. Istället fick de hjälpa Niclas att klippa av navelsträngen och ge bebisen lite extra syrgas. Jag låg där mitt på sängen alldeles naken med bebisen på bröstet och var så chockad men glad över att allt verkade ha gått bra. Kunde knappt tro det, hade så svårt att förstå och ta in vad som precis hade hänt. På bara några minuter ändrades antalet personer i sovrummet från två till sju!

Någon ur ambulanspersonalen frågade om det blev en pojke eller flicka och jag skakade på huvudet för att visa att jag inte visste, samtidigt som jag tittade på Niclas som svarade: ”Det blev en tjej” 💖 Vi hade alltså fått ännu en underbar liten dotter! Allt jag kunde tänka på i den stunden var hur otroligt lik hon var sin storasyster, nästan på pricken en kopia av hur Ellen såg ut som nyfödd. Så otroligt fin.

Klockan började närma sig 21.30 och det var dags för mig, lillasyster och moderkakan (som var kvar i min livmoder) att åka med ambulansen upp till förlossningen. Innan vi lade oss på båren fick bebisen en mörkgrå liten fleecemössa av ambulanspersonalen och jag tog på mig min vita morgonrock. Sedan blev vi ordentligt inpackade och fastspända på båren. Jag minns att det kändes helt absurt men otroligt mysigt att ligga där på båren tillsammans med min alldeles nyfödda dotter, hud mot hud. Kärleken till henne var otroligt stark på en gång och jag kände mig som världens lyckligaste, starkaste och rikaste person i världen just då – och gör fortfarande.

Ambulansfärden gick väldigt lugnt till och jag gissar att de körde försiktigt för min skull. Jag började få lite värkar igen och förstod att det var moderkakan som ville ut. Niclas körde efter med bilen eftersom vi behövde den sedan när vi skulle åka hem – annars hade han såklart också fått åka med i ambulansen. Personalen var så himla gulliga och skötte all kontakt med förlossningen, ringde och meddelade att vi var på väg in och berättade hur allt hade gått. Jag har aldrig åkt ambulans tidigare och nämnde detta för den person som satt bredvid mig, varpå hen sa att det kändes väldigt angenämt att för en gångs skull få köra någon som inte är sjuk eller skadad, utan en i allra högsta grad frisk person.

Vi anlände till förlossningen strax före klockan 22.00 och jag och bebisen blev väl omhändertagna av en barnmorska och en undersköterska på ett rum. En minut över tio var moderkakan ute. Jag behövde inte ens krysta någonting eftersom den hade lossnat av sig själv, och jag minns att barnmorskan bara drog lite i navelsträngen så kom den ut. Hon undersökte moderkakan för att se om den såg hel och fin ut, vilket den gjorde. Precis då kom Niclas in i rummet och jag bad honom att ta en bild på ”livets träd”, för det ville jag ha då vi glömde ta en bild på Ellens. Efter det kollade barnmorskan hur det stod till med mig där nere. Hon gjorde en grundlig undersökning och konstaterade att jag inte hade en enda bristning, hurra! Helt otroligt med tanke på hur fort lillasyster kom ut. En otrolig lättnad eftersom det var något jag hann tänka där hemma i sovrummet då allt gick så fort: ”Nu går jag sönder totalt men de får lappa ihop mig sedan.”

Efter proceduren med moderkakan och undersökningen av mig ville barnmorskan att navelsträngen skulle klippas en gång till då hon ansåg att den var för lång. (Det var lite svårt att komma åt bra i sängen där hemma.) Så Niclas fick klippa navelsträngen två gånger 😂 Efter det blev vi lämnade ifred en stund så att vi fick möjlighet att mysa bara vi, komma igång med amningen och i lugn och ro prata igenom vad vi precis upplevt. Ingen av oss förstod hur detta kunde hända. Helt galet! Vi fick in den underbara fikabrickan och skålade över att vi hade blivit tvåbarnsföräldrar medan våra ögon tårades av lycka. Tänk att allt hade gått så bra trots omständigheterna. Tacksamheten visste inga gränser!

Efter min första förlossning med Ellen hade jag ont och svårt att sitta i flera dagar, men nu kände jag inte av några smärtor alls i kroppen (förutom eftervärkarna när livmodern drog ihop sig). Det var obegripligt men underbart att känna sig så pigg och ”som vanligt” direkt efteråt. Kunde knappt tro det! Det kändes verkligen inte som om jag precis fött barn…

Vi bodde på Patienthotellet en natt eftersom det blev så sent på förlossningen, och sedan åkte vi hem dagen efter. Ellen fick träffa sin lillasyster för första gången den 22 juli och det mötet var helt magiskt 💕 Vi myste helt ensamma i våran familjebubbla några dagar för att sedan börja ta emot besök.

På Ellens födelsedagskalas den 24 juli var det hon som fick avslöja för resten av familjen att hon fått en lillasyster. Det var viktigt för oss att hon skulle få känna sig delaktig i detta, eftersom bebisen kom så tätt inpå hennes födelsedag. Att fylla fyra år och behöva dela på uppmärksamheten med sitt nyfödda lillasyskon är väl inte direkt optimalt, men jag tyckte att vi löste det väldigt bra. Ellen var nöjd med sin födelsedag och gästerna var glada över att både få fira henne OCH träffa den nya familjemedlemmen. På kalaset passade vi även på att berätta hur det gick till när lillasyster föddes och jag skulle tro att samtliga blev ganska chockade. Jag och Niclas kunde inte hålla tillbaka tårarna när vi satte ord på allt som hänt. Det blir liksom ytterligare en dimension av både själva upplevelsen och bearbetningen när man delar den med andra. Ja, vilken historia att berätta alltså… Nästan så vi själva undrar om det är sant.

Men det är det! Vi klarade faktiskt av att föda vårt barn tillsammans, bara vi två, jag och min man, helt oplanerat i hemmet. En otrolig upplevelse. Det finns INGEN händelse i livet som någonsin kommer kunna toppa det.

Välkommen till världen, älskade lillasyster ❤️

Stella Tilde Rådström
20 juli 2019
Klockan 21.05, 2980 gram, 49 centimeter


HUR summerar man en sådan här upplevelse? Jag är såklart oerhört tacksam över att allt gick bra – det är alltid min första tanke när jag blickar tillbaka på denna otroliga händelse. Jag är också väldigt stolt och tacksam över min mans agerande och för hans fantastiska stöd genom allt. Men jag har fortfarande mycket blandade känslor kring denna förlossning. Det är det absolut bästa jag varit med om i hela mitt liv. Men delvis känner jag mig också snuvad på själva förlossningen som inte alls blev som jag tänkt eller drömt om. Jag hade skrivit några viktiga punkter i mitt förlossningsbrev som ju inte alls blev uppfyllda. Dessa var bland annat att jag ville ta emot barnet, få förlossningen filmad för att kunna titta på efteråt och bearbeta den, undvika att det skulle gå för fort samt ha lustgas som smärtlindring. Det sistnämnda var väl inte hela världen för jag klarade mig ju uppenbarligen utan – men de övriga punkterna kändes extra viktiga. Nu blev det inte så och min förlossningsjournal är nog bland de tunnaste som går att få tag på. Jag som älskar att ha saker och ting dokumenterade för jag är en person som behöver kunna gå tillbaka och bearbeta stora händelser i livet. Nu blir det svårt och minnet bleknar oerhört fort. Men det finns ett litet hopp, och det är att SOS Alarm spelar in alla samtal de får in. Vi ska alltså försöka få ta del av den ljudfil där Stella föds (kommer bli svårt för de lämnar bara ut ljudfiler i undantagsfall pga stränga sekretessregler), eller åtminstone en avskrift på vad som sades. Det vore SÅ himla häftigt om vi fick det. Framförallt vore det magiskt att få höra Stellas första skrik igen ❤️

P.S. Nu vet jag att mina förlossningsvärkar inte är ett dugg regelbundna som de ”ska vara” enligt skolboken, IFALL det blir ett tredje barn någon gång (troligtvis inte). Då tänker jag verkligen uttrycka min rädsla för att samma sak ska hända igen och vägra bli hemskickad från förlossningen om vi hunnit åka in… D.S.

Personligt rekord idag!

Idag klev jag och bebisen in i vecka 39 (38+6) och såhär länge har jag aldrig varit gravid förut. Min dotter Ellen föddes i vecka 39 (38+5). Så nu känns det nästan som övertid haha, fast det är sju dagar kvar till beräknat datum den 26 juli!

Jag mår väldigt bra men börjar faktiskt bli lite smått otålig. När tänker bebisen komma? Kommer storasyster att få hinna fylla år den 24 juli? Mycket tankar och vakna nätter. Känner ändå att dagarna går fort faktiskt. En snart 4-åring håller en minsann sysselsatt 😉

Jag är gravid igen!

Här har jag inte skrivit någonting på evigheters evigheter. Livet går verkligen i ett med heltidsjobb, hus, intressen, kompisar, träning och inte minst en energisk snart 4-årig dotter.

Sedan jag sist bloggade har jag gått och blivit gravid igen ❤️ Vi är såklart väldigt lyckliga över detta och nu är det faktiskt inte alls långt kvar till beräknat datum, som råkar vara på min svärfars födelsedag den 26 juli. Ellen fyller år den 24 juli så spänningen är olidlig nu om barnen får varsin födelsedag eller blir tvungna att dela resten av livet. Oavsett blir det bra!

Ellen är redan en mycket stolt storasyster och pratar varje dag om bebisen i mammas mage. Jag har uttryckt en liten ”rädsla” på min Instagram om hur i allsin dar mitt hjärta kommer kunna räcka till att älska någon annan lika mycket som jag älskar Ellen, men fick så fina svar att hjärtat växer och gör rum för alla man håller kära. Det låter så fint, att jag nu kan försöka landa mer i det som väntar oss: att vi snart är fyra stycken i familjen Rådström!

Nu är jag inne på min tredje semesterdag och imorgon är det midsommarafton. Jag och Ellen ska bara ta det lugnt hemma idag och fixa med lite packning inför vistelsen i sommarstugan och baka några små rabarberpajer att ta med dit. Ska försöka njuta av dagen och inte stressa.

Avslutar med en bild på mig och min fina tjej: