47 veckor gammal

Hej och hå vad mycket som hänt på en månad! Nu drar vår lillpluppa upp sig mot möbler och väggar och går runt med stöd i hela huset. Dessutom kryper hon i ett rasande tempo. Gäller att ha ständig uppsikt numera och kolla så att grindarna för trapporna verkligen är nere. Gåstolen har hon tröttnat på och blir faktiskt förbannad om vi försöker sätta ner henne i den.

Amningen är nu ett minne blott. Mjölken tog slut! Eller kanske inte riktigt slut, men den rann inte till lika mycket/bra som förut ju mer mat vi introducerade och eftersom Ellen älskar vanlig mat blev det naturligt för oss båda att sluta. Känns ändå lite vemodigt och ledsamt för mig. Jag har verkligen tyckt om att amma och planen var att amma i ett år från början. Istället blev det 10 månader. Jahapp, nu behöver hon inte mig längre på det sättet. Men det känns ändå bra. Nu kan jag vara lite mer fri och full fokus blir det nu istället på att vara en sådan bra mamma jag bara kan!

Vi har bra rutiner för Ellen nu tycker jag. Våra dagar ser ut såhär:

  • Kl 6.30: Vaknar efter att ha sovit hela natten i eget rum. Finally!
  • Kl 7.00: Frukost (gröt, vatten, kex)
  • Kl 7.30: Borsta tänderna
  • Kl 9.00: Förmiddagsvila ca 1 timme
  • Kl 11.00: Lunch (barnmat, vatten, kex, frukt)
  • Kl 13/14: Eftermiddagsvila ca 1 timme
  • Kl 14.00: Mellis (frukt, smörgås, ägg, vatten)
  • Kl 17: Middag (barnmat 2/3 port, vatten, kex)
  • Kl 19.00: Välling
  • Kl 20.00: Läggdags (borsta tänder, byta till pyjamas m.m. påbörjas en halvtimme innan)

Kexet hon får är mest till för att hålla henne lite sysselsatt medan man gör iordning måltiden, kan lätt bli en uttråkad unge i matstolen annars hehe.

Vi leker, busar, läser böcker (hon kan bläddra själv nu), sjunger, badar, tar promenader, hälsar på kompisar eller gungar de tider jag inte angett mellan mat- och sovklockstiderna. Sedan brukar vi låta Ellen sitta på pottan en stund efter nästan varje måltid och då kommer det alltid kiss eller bajs! Det är toppen att hon redan kan göra ifrån sig på pottan.

På BVC den 23 maj vägde hon 8830 gram och var 68,5 cm lång. Våran korta lilla knubbis. Hon har fortfarande storlek 68 i kläder… I många av plaggen står det ”6 mån” på storlekslappen. Galet, hon blir ju snart 11 månader. Men hon är till synes frisk och mår bra vilket såklart är det allra viktigaste och man ska inte stirra sig blind på vad som är normalt eller inte när det gäller bebisar.

Den 1 juni hade jag varit hemma och föräldraledig i ett år. Jäklar vad fort ett år går! Tyckte även det innan jag blev mamma men nu är det extremt. Var ju nyss jul liksom. Och nu är det midsommar om en vecka. Jag kommer förresten inte att gå tillbaka till mitt jobb på konditoriet i höst eftersom jag ska börja studera till tandsköterska (!) i augusti. Otippat, inte direkt vad jag trodde att jag skulle plugga/bli men jag känner mig väldigt förväntansfull och peppad inför hösten och framtiden. Förhoppningsvis finns det massor av jobb inom yrket och äntligen kanske det blir något vettigt av mig. Det känns bra i magen, tror att det är en syssla som jag kommer trivas med. Utbildningen är bara 1,5 år och om jag klarar alla moment som ingår tar jag examen i december 2017. Ska bli väldigt kul att vara student igen! Niclas kommer att vara pappaledig från augusti till januari och förhoppningsvis har vi fått en plats till Ellen på någon förskola här i området i början på nästa år. Vi har sökt 5 stycken och borde få svar snart. Nervöst.

Det ska bli så mysigt att kunna ha lite extra tid med Ellen hemma medan jag pluggar. Självklart måste jag ha en stor dos disciplin och verkligen läsa när vi har egna studiedagar, men att bebisgosa lite när man pausar kan ju inte skada ❤️

  

Annonser

Ellens namngivning

Ellens namngivning den 8 maj 2016 blev en helt fantastisk dag! Vi hade extremt tur med vädret, 24 grader varmt med molnfri himmel och strålande sol. 50 gäster i vår trädgård, 35 vuxna och 15 barn. Min kompis Emma höll i namngivningen och en annan vän som heter Anna spelade piano medan jag sjöng ”You’ll be in my heart” (Anna sjöng även en stämma med mig i refrängen). Vi släppte upp en rosa rislykta när Ellen fick sitt namn. Den seglade upp snubblande nära några träd och det var en del gäster som höll andan, haha. Jag hade bakat jättemycket olika kakor och muffins och dukat upp under ett paviljongtält på gräsmattan. Ballongerna small en efter en då de expanderade av högsommarvärmen. Ett kul minne! Ellen fick så fina presenter av alla gäster. En väldigt lyckad dag och jag är SÅ glad att vi bestämde oss för att ha namngivningen på våren trots att lillpluppan var lite äldre då (9,5 månad). Men det spelar ju egentligen ingen roll!

 
Min fina familj ❤️
 På bilden ovan hade jag inte hunnit ställa fram fikat än eller pyntat klart, men såhär blev det:
 
Presentbordet med alla fina gåvor ☀️

Snart 10 månader

17 april. Då skrev jag det senaste blogginlägget, och idag är det den 14:e maj. Det har hänt så mycket under den senaste tiden att jag inte vet var jag ska börja! Hur ska jag dela upp allt? Ellen är ett helt annat barn nu (sover t.ex. hela nätter i eget rum!) och jag börjar må så mycket bättre efter en lång och tung period med både psykisk och fysisk påfrestning. Nu är ljusglimtarna istället många varje dag! Bara det att sommaren närmar sig känns underbart. Börjar dessutom längta efter att Niclas ska ta över föräldraledigheten i augusti. Känner mig nöjd med min ”ledighet” nu och är sugen på att komma tillbaka till mitt jobb. Jag och Ellen har gjort så mycket roligt ihop, träffat många andra bebisar och mammor, lekt en massa och jag har fått se hennes utveckling från ett litet spädbarn till en energisk snart 10-månadersbebis. Det har varit en härlig, men också väldigt jobbig, tid. Är dock otroligt tacksam över att just Ellen kom till oss med sitt vilda humör, sin envishet och stora charm. Hon har minsann sett till att man inte varit uttråkad om dagarna, det vill jag lova! Känner på mig att hon kommer bli en självsäker och stark tjej med mycket vilja.

  
Ellens motoriska och intellektuella utveckling har tagit ett stort kliv framåt. Nu pekar hon på saker, pratar på sitt språk, klappar ivrigt i händerna när vi börjar sjunga för henne, kryper och drar sig upp mot saker/möbler hela dagarna. Jag som inte trodde att hon skulle krypa alls. Hon älskar nämligen att gå, och det gör hon såklart så fort hon får chansen. Än så länge kan hon inte gå utan att hålla i sig i något men får hon tag i en stol kan hon med lätthet förflytta sig till nästa, och nästa, och nästa. Hon har också lärt sig att sätta sig ner försiktigt från stående position om hon vill krypa vidare till exempelvis bokhyllan och dra sig upp där istället. Det är fullt upp hela dagarna. Måste spänna fast henne i matstolen om jag behöver gå på toaletten, eller passa på att göra mina behov medan hon sover haha! Mammalivet är inte en dans på rosor direkt, det är ett evigt planerande och uppassande (iaf för mig – det är ju såklart olika för alla). Men det är också ett stort privilegie att kunna vara hemma med sitt barn på det här sättet.

  
Vi har haft några otroligt fina och minnesvärda dagar på sistone då vi firat Ellen på hennes namngivning (kanske skriver ett eget blogginlägg om det senare), vår första bröllopsdag och min 30:e födelsedag. 8, 9, och 10 maj. Lika bra att få allt överstökat på en gång liksom. Och det var tur för vi prickade in den absolut bästa helgen med det i särklass finaste vädret hittills det här året! Jag kan inte förstå vilken otrolig tur vi hade. Det var sommar i flera dagar med 24 plusgrader och strålande sol. Extremt ovanligt i början på maj egentligen. Namngivningen blev fantastisk, vår bröllopsdag magisk och min födelsedag underbar mycket tack vare solens strålar. Kommer minnas dessa fina dagar så länge jag lever ❤️

   
   
Att vara 30 år känns jättebra. Många får ju en kris vid just den här åldern (främst med saker man ”ska” eller ”bör” ha gjort som någon slags oskriven regel) men jag mår bättre än någonsin. Jag har lärt mig att leva i nuet och inte planera framtiden alltför mycket, även om det ibland är kul förstås. Att jag hittat mig själv och min plats i livet gör nog att jag känner mig lugn och trygg i allt som hänt de senaste åren. Jag är fru, mamma och 30+. Underbart! Ålder är dessutom bara en siffra. Tjatigt men oerhört sant!

Om min träning:
Dagen efter min födelsedag sprang jag milen under timmen vilket jag bara varit nära förut så att bli äldre har enbart varit bra för mig 😂👍 Är SÅ himla glad över att min kropp svarat så bra (över förväntan) på den lilla träning jag lyckats åstadkomma sedan jag började löpträna igen efter påsk, och dessutom med ett skadeuppehåll. Konditionen blir bara bättre och bättre och det är otroligt motiverande. Mitt mål var ju först att orka 10 km, sedan milen under 60 minuter och detta har jag nu klarat. Nu vill jag bli ännu snabbare och orka lite längre. Hoppas att jag kan hålla igång detta med träningen nu!

  
Några snabba Ellen-fakta:
– Antal tänder: 6 stycken. 4 uppe och 2 nere.
– Välling: Ja
– Amning: En gång per dygn (innan läggdags)
– Provat gunga i lekparken: Ja, och tyckte om det!
– Sovit borta utan mamma och pappa: Ja, och det gick kanonbra!
– Dricker vatten ur flaska: Ja, äntligen
– Åkt kundvagn och kundkorg: Ja. Somnade dessutom i kundvagnen, haha.
– Varit på informationsmöte hos tandläkaren: Ja, på mammas och pappas bröllopsdag 😉
– Provat skor: Ja

  

Konditionen är tillbaka!

Passar på att slänga in en snabb uppdatering om min resa tillbaka till konditionen medan Ellen sover.

Jag har tidigare nämnt att jag anmält mig till Blodomloppet i slutet på maj som går i grannstaden Borlänge. Det finns ju två distanser, 5 och 10 km, och det är alltså milen jag tänkt springa. Vid påsk började jag bli nervös inför detta och tänkte att målet var satt för högt med bara två månader att träna. Skulle jag hinna komma igång ordentligt inför loppet? Nu har jag visserligen inte någon tidspress på mig själv. Jag vill bara klara det. Faktum är att jag och en kompis, som också blev mamma förra året, tänkt genomföra detta tillsammans så vi ”morsor” ska följas åt hela vägen och göra loppet till en rolig grej. Det känns kul och kravlöst. Vi kommer peppa varandra hela vägen ❤️

Nu har jag varit ute och sprungit några gånger och det känns faktiskt riktigt, riktigt bra! Rent konditionsmässigt kommer jag definitivt klara det för det gick snabbare än jag trodde att träna upp och få tillbaka flåset (det är nog tack vare alla promenader till och från Öppna Förskolan). Däremot hoppas jag att jag slipper skador. Det är väl i princip det enda jag oroar mig för, eller att bli sjuk. Vågar därför inte köra tuffa pass än med backträning och intervaller innan jag blivit starkare i/runt fötterna.

Trodde att vägen skulle vara mycket längre än såhär men nu känns det skönt att vara någorlunda ”tillbaka” liksom. Min fot som krånglade förut är som vanligt igen och nu är det bara att hoppas att den och resten av kroppen vill samarbeta fortsättningsvis också  🙏

  
I fredags passade jag på att springa medan Niclas tog hand om Ellen. Det blev 7 km i mestadels terräng och jag höll ett tempo på 6.23 min/km. Slingan var ganska tuff för mig med en höjdstigning på 103 m och jag uppmätte ny maxpuls på 190 slag per minut. Vet inte vad det innebär faktiskt (genetiskt ärftligt?) men svågern sa att det är bra. Jag tar med mig den känslan till nästa pass för det var otroligt roligt att springa i skogen.

Vi bor förresten så himla bra! I ett område där vi har nära till allt. Sjön Runn ligger nedanför vårt hus och ovanför har vi tillgång till skidspår på vintern och fina löpslingor när det är barmark. Är oerhört glad över att vi tillslut hamnade i Haraldsbo.

Senaste nytt: Ellen 8,5 månad

Här kommer en uppdatering om den bästa jag vet 😍

– Den 16 mars var vi till BVC för kontroll innan vi åkte upp till Vilhelmina över påsk. Då vägde lillskruttan 8410 gram och var 66.5 cm lång. Nu har viktkurvan planat ut. Från att ha legat två steg över medel ligger hon för närvarande på medel. Hon är fortfarande lite kort men det är ju även jag och Niclas, så hon kommer förmodligen inte bli någon flaggstång direkt. Hon har storlek 68 i kläder och 4 i blöjor.

  
– Jag helammar ju inte längre utan bara på morgonen efter grötfrukosten och sedan på kvällen. Totalt äter Ellen fyra gånger per dag: frukost, lunch, mellanmål och middag. Det låter kanske lite men hon är riktigt glupsk och äter mycket vid varje måltid. Bara vid ett enda tillfälle har hon viftat bort skeden med händerna och inte velat ha mer. Annars verkar hon tycka om allt. Det är bara att njuta just nu för så kommer det förmodligen inte vara för evigt, hehe. Tänk vad allt kan ändras. Hon var ju inte alls intresserad av mat när vi började introducera smakportioner!

– Strax innan påsk var hon väldigt gnällig utan uppenbar anledning, men tillslut förstod vi varför. Nya tänder! Tre stycken på en och samma gång faktiskt, så nu har hon fem totalt. Två nere och tre uppe. Kan meddela att de är väldigt vassa också… Att tugga har hon blivit riktigt bra på vilket är skönt för då behöver vi inte göra fin puré av all mat hela tiden. Nu kan hon äta mat med bitar i!

– I perioder kan hon babbla hur mycket som helst för att helt plötsligt sluta några dagar. Men just nu är hon inne i en pratig fas igen. Det är mycket ”va-va-va” med stora läpprörelser och det är så himla gulligt. På morgonen när hon vaknar kan hon ligga länge och prata med sina mjukisdjur i sängen innan hon vill kliva upp. Ett tag kunde jag få henne att börja prata genom att härma hennes läten, jättekul!

  
– Att krypa har hon inte lärt sig ännu och min gissning är att hon inte kommer krypa alls. Vissa barn hoppar ju över det. Hon ålar däremot och är ganska snabb på att dra sig fram med händerna, så nu är grinden för trappen alltid nerfälld. Varför jag tror att hon kommer strunta i krypstadiet är för att hon blivit väldigt stadig när hon står och gärna springer runt i gåstolen (som hon för övrigt älskar). Hon kan även gå några steg själv utefter möbler hon håller i. Det gick väldigt fort från en dag till en annan för henne att förstå hur man sätter ena foten framför den andra. Så häftigt att se!

  
– Hon kan stoppa nappen i munnen själv nu, det är väldigt praktiskt.

– Även fast hon inte kan sätta sig upp själv från liggande läge har vi nu sänkt spjälsängen. Vi har egentligen tänkt göra det länge men inte kommit oss för… Men nu är det äntligen gjort! Rätt vad det är så drar hon upp sig och vips så står hon där i sängen och ”skakar galler”, hehe.

– 6 april var ett magiskt datum. Då stod hon helt plötsligt själv utan stöd i flera sekunder när hon släppte min hand! Balansen är bra när hon inte tänker på det, men så fort hon inser att hon inte håller i någonting blir det vingligt på en gång. Det var alltså en engångsföreteelse men nog för att få mig att inse faktum: hon är inte så liten längre.

– Någonting hon börjat med nu de senaste dagarna, och detta är väldigt positivt och roligt, är att skratta mycket! Hon är en jätteglad bebis helt plötsligt. Vi är lite chockade för hon har alltid haft ett väldigt stormigt humör annars. När hon sitter och leker och ser sin egen spegelbild i någon leksak kan hon garva rakt ut. Ja, att se sig själv är helt enkelt hysteriskt roligt vare sig det är i en vanlig spegel, ugnsluckan, kaminfönstret eller på telefonen. Katterna framkallar också en hel del skratt, liksom när hon för egen maskin kan ta sig från punkt A till punkt B genom att antingen åla eller använda gåstolen. Tror att hon varit så frustrerad tidigare över att inte kunna röra på sig. Inte kul att vara beroende av oss vuxna som inte förstår någonting. Nu är det som om en stor sten fallit från hennes axlar när hon förstår att hon kan förflytta sig själv. Underbart!

  
– Ellen har ganska mycket leksaker som låter när man skakar på dem. Tidigare har hon inte brytt sig särskilt mycket i detta men nu är det väldigt kul att skaka medvetet på dem för att framkalla ljud. Ofta sitter hon och ”spelar” för sig själv. När jag sjunger brukar hon ibland klappa i händerna.

Alltså wow. Det är ett sådant privilegie att få se en människa, en mini-jag och mini-Niclas, växa upp och lära sig olika saker!

Längtan efter löpningen

Ojdå! Känns som om jag glömt bort min blogg totalt… Ellen tar verkligen upp all min tid. Blev påmind igår på Instagram om att jag faktiskt har en blogg, haha. Det har hänt så sjukt mycket sen jag skrev sist så jag måste nog dela upp inläggen lite. Tänkte börja med att vara ego och skriva om mig själv och hur jag mår (precis som i förra inlägget), för sådant är alltid intressant att blicka tillbaka på.

De senaste veckorna har varit intensiva. Ellen rör på sig mer nu och större delen av dagarna går ut på att hålla koll på henne. Det har gjort mig väldigt trött och utmattad eftersom jag i princip aldrig har någon ledig stund för mig själv där jag kan pusta ut och bara vara jag. Om folk som inte har barn visste hur jobbigt det faktiskt är att ”bara gå hemma” hela dagarna. Det är inte lätt varken fysiskt eller psykiskt! Därför kändes det som en otrolig lättnad när påsken närmade sig och vi åkte upp till Vilhelmina. Semester för hela familjen ❤️ Jag hade längtat så mycket efter miljöombyte och avlastning. En vecka i norr gjorde susen. Så mysigt att träffa mina föräldrar, min morbror och kompisarna igen. Att dessutom få lagad mat serverad varje dag kändes som rena lyxen. Som jag njöt!

För lite drygt en månad sedan beställde vi en multisportvagn från Thule, en Chariot Cougar 2 (det är plats för två barn ifall vi får syskon till Ellen men det är även bra med extra utrymme för packning). Ingen billig pryl men en superbra investering. Med den kan vi nu både cykla, jogga samt åka skidor och ha Ellen med oss samtidigt. Att ha barn ska inte vara någon begränsning enligt oss. Vi fick hem den strax innan påsk och hade med den upp till norr. Eftersom det var mycket snö kvar i Vilhelmina så åkte vi skidor vid 3 tillfällen och det var så härligt att röra på sig igen. Vagnen med längdskidåkningskitet på var verkligen toppen. Skidorna på själva vagnen går liksom utanför skidspåret så man förstör ingenting. Att staka var dock att föredra framför diagonalåkning.

  
  
Jag har varit ganska försiktig med träningen då jag fortfarande ammar och inte vill riskera några komplikationer med bäckenet. Promenader har varit bra men jag har längtat efter att få upp pulsen och svettas ordentligt. Nu blev det äntligen tillfälle! Och det kändes jättebra. På bara ett pass hade jag fått mycket bättre flås och stakteknik.

När vi kom hem till Falun var det vår. Både jag och Niclas blev sugna på att dra ut och springa tillsammans, med Ellen i vagnen och joggingkitet på. Sagt och gjort. Jag var lite nervös innan eftersom jag inte tagit ett enda löpsteg sedan hösten 2014 i samband med att jag blev gravid (och nojig, ska tilläggas). Vi tog det väldigt lugnt och för mig kändes det jättebra i kroppen. Så underbart att springa igen! Har verkligen saknat det. Efter någon kilometer började jag få upp flåset och jag blev positivt överraskad över hur pigg jag kände mig. Vi fortsatte och vips så hade vi sprungit nästan 8 kilometer. Det är ju långt! Blev så himla glad över att jag faktiskt hade rätt bra kondition ändå. Mitt mål för i år är att klara av att springa en mil utan att stanna och det känns ju inte direkt som någon omöjlighet nu. Är anmäld till Blodomloppet i slutet på maj så jag hoppas att jag klarar det tills dess.

  
Nu till det negativa, för det gick inte riktigt som jag tänkt mig trots allt… När vi hade ungefär en halv kilometer kvar till huset kände jag att min högra fot började göra lite ont. Det blev värre under kvällen och dagen efter haltade jag. Ingen direkt smärta eller svullnad utan mer en känsla av stelhet. Vilade under dagen och sedan kändes det mycket bättre. Två dagar senare både gick och sprang jag lite lätt igen (dumt, jag vet…) trots att jag fortfarande var stel i foten men det gjorde inte ont och kändes okej. Alldeles för ivrig för mitt eget bästa!

Nu har det gått två veckor sedan första joggingturen och jag känner fortfarande av en stelhet i foten. Det har inte blivit några fler löpturer utan rehab och förebyggande träning på balansplatta istället. Hoppas att det hjälper (jag tycker att jag märker resultat på några få dagar) annars måste jag söka hjälp hos sjukgymnast. 

  
Jag har aldrig haft problem tidigare när jag sprungit eller tränat andra saker och det får mig verkligen att inse hur mycket en graviditet påverkar kroppen. Amningen frisätter dessutom hormoner som gör att leder blir mjukare och det bidrar ju också även efter förlossningen. Det gäller att gå mycket långsamt framåt. Styrketräning är ju något jag alltid ogillat och tyckt varit supertråkigt (så även nu) men jag måste verkligen ta tag i det för att inte få värre skador. Jag vill ut och springa! Att få känna mig lättare och starkare i kroppen, ha bra kondition, orka mera och vara en pigg och glad mamma är mitt absolut främsta mål. Men jag har också en längtan att få vara lite ensam med mina egna tankar en stund, bara jag och skorna ute i skogen och längs vägarna.

Snart är jag där 💪

Sjuk mamma och stor bebis

Nu är det dags för ett nytt inlägg här! Jag skriver små dagboksanteckningar nästan varje dag i min ”gravidapp” som nu blivit en app om Ellens utveckling istället. Det är skönt att skriva lite då och då för annars skulle jag inte komma ihåg någonting. Dagarna bara rusar iväg… Och det är svårt att hitta tid för mig själv och allt jag vill göra då jag är mycket ensam med Ellen när Niclas jobbar skift. Nåja. Mina intressen kan jag ta upp senare i livet – nu är det Ellen som är det viktigaste.

Tänkte dock börja prata lite om mig själv och hur jag mått på sistone. Inte vidare bra alls faktiskt, varken fysiskt eller psykiskt! Samma dag som Ellen fyllde 7 månader gammal fick jag en släng av den värsta influensan någonsin. Pang bom sa det och jag hade hög feber (mellan 40-41 grader) i 6 dygn. Det är personligt rekord. Tror aldrig jag haft feber så länge under min livstid! Faktum är att jag typ aldrig har feber och influensa vet jag inte om jag drabbats av förut. Livet med barn alltså. Man blir lätt sjuk. Tror inte att jag och Ellen hade samma virus och tur var väl det. Nu vet jag vad VABruari innebär!

Jag hade i alla fall extremt ont i kroppen och i halsen och det kändes som om det aldrig skulle gå över. Detta tog enormt på mitt psyke. Jag grät och kände mig otillräcklig som mamma. Fick inte i mig någon mat och blev alldeles orkeslös. Niclas skulle dessutom bort just den helgen (för att åka Öppet Spår) som jag mådde som sämst och timingen kunde inte ha varit sämre. Tack och lov fick jag hjälp av min svärfar som hjälpte mig några timmar så jag kunde vila.

Nu mår jag mycket bättre men är fortfarande inte helt hundra. Jag ska dock nämna någonting positivt som kommit ur detta elände och det är att Niclas tog Ellen själv några nätter medan jag fick sova ut i gästrummet. Det var en liten prövning eftersom jag alltid ammat henne 1-2 gånger under natten och nu skulle vi se om hon klarade sig utan att äta på natten. Vid 6 månaders ålder behöver bebisar i regel ingen mat nattetid men många mammor erbjuder bröstet ändå för att trösta (även jag). Det var alltså ett perfekt tillfälle att testa när jag inte var närvarande. Och det gick alldeles strålande! Nu ammar jag inte längre nattetid och när Ellen vaknar är det bara nappen som behövs. Det har gjort underverk för hela familjens sömnkonto. Tack älskade make för att du ställde upp dessa nätter. Guld värt att få sova lite bättre!

Över till Ellens utveckling och vad som hänt sen sist:

– Hon har börjat ”dirigera” jättemycket med händerna. Jag har ingen aning om varför hon gör så, aldrig sett någon annan bebis göra samma sak. Det är ett evigt viftande och snurrande med dessa små händer dagarna i ända, förutom när hon håller i någonting. Visst ser det roligt ut men nu har jag börjat fundera om allt verkligen är som det ska. Hmm…

– Den 21 februari reste hon sig i barnvagnen när hon tog tag i handtaget! Annars har hon inte lyckats dra sig upp mot någonting annat men hon står själv med stöd ifall man hjälper henne först.

  
– Nu har hon vänt sig från mage till rygg också (22 februari). Himla skönt! Det har bidragit till en lite nöjdare och gladare bebis. Nu kan hon utan problem rulla runt på golvet.

– Hon kan använda pekfingergreppet nu och det är nog bland det gulligaste jag sett. Vi brukar ge henne smörgåsrån i små bitar och då håller hon i dem mellan tummen och pekfingret. Niclas gapade mot henne på skoj en dag när hon höll i ett litet rån och då sträckte hon det mot honom för att mata! Fascinerande att hon förstått vad det innebär med att mata och bli matad.

– Vi har låtit Ellen använda potta i några veckor nu med gott resultat! Det var mycket enklare än vad jag trodde och det är så SKÖNT att slippa bajsblöjor. Jag har lärt mig att se hennes tecken när något är på gång men vi kör även mycket rutinpottning (till exempel efter mat, efter sömn och under lek).

– Mat har plötsligt blivit jättekul och spännande. Från totalt ointresse sitter hon och gapar så fort hon ser att man plockar fram skeden. En enorm skillnad. Jätteroligt! Favoriterna är laxgryta, morot- och potatispuré samt gröten på morgonen. Hon äter frukost, lunch och mellanmål med ”vanlig” mat. Jag ammar efter frukostgröten och till middag. Det går ungefär 12 timmar mellan amningarna och det känns jättebra. Jag vill amma längre men inte på heltid. Det gör mig så begränsad och dessutom rekommenderas amning fram till 6 månaders ålder – sedan gör man vad som känns bäst. Om jag och Ellen vill och orkar så ammar vi nog några månader till.

– Vi har infört en ny kvällsrutin: tandborstning. Det tycker hon om!

– Hon pratar väldigt mycket nu och gör ett läte som låter precis som ett ”Hej!” men det kommer även en del ”dada” och man ser hur hon övar mycket på läppmimiken.

– Att bada i badkar är bland det bästa hon vet. Nu när hon kan sitta stadigt helt själv är det extra kul att plaska. Häromkvällen tappade hon dock balansen och dök under ytan med ögonen öppna. Men hon kom upp igen helt obrydd. Vi missade en plats på babysim men det fungerar ju minst lika bra hemma tydligen (eller på simhallen dit vi åker ibland).

– Hon har lärt sig att klappa händerna! Det är nog dels Öppna Förskolans förtjänst. Men jag gör mycket klappramsor hemma också. Inte en livsviktig sak att kunna i hennes ålder, men lite kul ändå. Särskilt när hon ser så stolt och glad ut.

– Den 13 mars bytte vi till sittdelen på barnvagnen. Lilla tjejen börjar bli stor nu ❤️